Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Helen Jones
Krönika Kroppen

När kommer surrogatbarnens uppror?

Hur är det att börja livet i en affärsuppgörelse? Helen Jones efterlyser barnperspektivet i surrogatfrågan.

Det började med en Tiktok-film. Kvinnan som pratade in i kameran var så glad. Barnet hon hade burit som surrogat var äntligen hemma hos sina föräldrar nu, efter två år.

Hemma hos sina föräldrar nu, efter två år. Den meningen har inte släppt tag om mig sedan jag såg klippet för flera veckor sedan. Jag tänker på kvinnan varje gång diskussionen om surrogatgraviditeter seglar upp. Men mest tänker jag på barnet.

Under de första två åren av sitt liv hade barnet alltså bott hos en nanny i USA, men nu är hen hemma hos sina föräldrar i Kina. Och hon som bar graviditeten är så lycklig för det. Det blev ju som det skulle, äntligen!

I kommentarsfältet poängterar Tiktok-användarna vilket stort trauma flytten måste ha inneburit för barnet. Att tas ifrån den enda förälder hen hade känt och, som tvååring, hamna hos främlingar som ska vara hens föräldrar från och med nu.

Fanns det ingen annan lösning, kunde inte nannyn behålla barnet? Kommentarerna ifrågasatte också om kreatören verkligen tyckte att det var helt oproblematiskt att fortsätta agera surrogat internationellt efter att ha varit med om det här.

Hon försöker förklara. Ingen visste ju att det skulle bli så här! Ingen kunde förutse corona. Pandemin ställde till det för den här familjen, den långa väntetiden berodde på reseförbud och strul med visum. Det här var ju i högsta grad undantag. Inget man skulle behöva tänka på inför framtiden.

»Man kan se framför sig att vissa barn, födda 2022, frågar sina föräldrar: »vänta nu, jag blev alltså född av en ukrainsk kvinna som flydde undan ett krig?«

Samtidigt pågår kriget i Ukraina, en av världens främsta destinationer för den som vill göra ett surrogatarrangemang. Hundratals gravida kvinnor sitter fast i landets skyddsrum. I Aftonbladet kan man läsa om ett svenskt par under rubriken »Deras ofödda barn är kvar i Kiev«. P4 gör en uppföljning om händelsen där paret hälsar att bebisen är hemma och »alla mår bra«. Det framgår inte om den som bar graviditeten ingår i »alla«.

Att ta emot de här två berättelserna samtidigt väcker tankar om surrogatfrågan i stort. Är det rimligt att utgå ifrån att det alltid ska gå smärtfritt, smidigt och snabbt att resa internationellt?

Är det rimligt att låta en människas första dagar vid liv stå på spel när det inte gör det? Visst, pandemi och krig är inget man kan förutse. Men det finns oändligt många saker som kan ställa till det för en resa över världens gränser med ett nyfött barn.

Och på ett större plan: Vad innebär det för en människas liv att börja på det här sättet?

Det är något journalisten Johan Hilton också verkar ha funderat på. I en tweet ber han om försiktighet när man uttalar sig om surrogatfrågan och säger: »Det finns en retorik nu som är så jävla grov mot både föräldrar och barn. … Jag undrar vad det gör med ungars självbild OCH relation till sina föräldrar att ständigt få höra att man typ är köpt.«

Det ligger nog något i det. Det är inte svårt att tro att det kan påverka ett barns relation till sina föräldrar när man får veta att det sättet man kom till liv på är starkt ifrågasatt av etiska skäl.

Man kan se framför sig att vissa barn, födda 2022, växer upp och frågar sina föräldrar: »vänta nu, jag blev alltså född av en ukrainsk kvinna samtidigt som hon flydde undan ett krig? Och ni har ingen aning hur det gick för henne sedan, om hon ens överlevde?«

Och jag kan se framför mig barnet som föddes 2020 men kom hem till sina föräldrar först två år senare. Vilka frågor kommer inte hen att ställa?

»Står vi inför ett nytt upprop år 2040? Det går inte att förutse. Men surrogatbarnens röster saknas i dag.«

I samhällsdebatten formuleras surrogatfrågan oftast som en intressekonflikt mellan två vuxna parter. Men det händer något när vi flyttar fokus till barnet, till människan vars liv börjar i det här affärsförhållandet.

Hur skulle debatten se ut, och vad skulle vi dra för slutsatser, om vi satte det människolivet i centrum? Det blir inte enklare, förstås. Kanske kommer många som föds via surrogat inte att se någon skillnad mellan sina föräldrar och alla andra.

Kanske kommer en del att ha svårt att hantera kunskapen om det ojämlika maktförhållande mellan sina föräldrar och den som gick igenom graviditeten och förlossningen.

Vi har ju sett hur barn som kom till Sverige genom internationell adoption har vuxit upp och själva väckt liv i frågan om etiken kring det. Det är nog ingen som tycker att de aldrig borde fått för sig att ställa svåra frågor till sina föräldrar: tvärtom väger deras röster tungt i debatten.

Står vi inför ett nytt upprop år 2040? Det går inte att förutse. Men surrogatbarnens röster saknas i dag.


Helen Jones är skribent

Fler artiklar

Artiklar Kroppen

Stopp vid hiv

Sverige är ett av få europeiska länder där vården nekar personer med hiv fertilitetsbehandling.