Rasism i vårdens vardag
Hur lyfter man något så tungt som rasism inom vården? Barnmorskan Nandi Zulu skriver om rasismen i förlossningsvården som ingen vill prata om.
Klockan omkring 06:30 sitter jag vid datorn och försöker få ihop de sista anteckningarna i patientjournalerna innan jag ska lämna över till morgonpersonalen. Mitt tio timmar långa arbetspass håller på att närma sig sitt slut och hjärnan är väldigt trött. Bakom mig står en plastbalja, en liten barnsäng till en bebis som stillsamt sover. Bebisens mamma är på operation och inga anhöriga finns med på sjukhuset så jag har fått ansvaret för denna lilla nya människa.
En kollega från morgonpasset kommer in, hälsar och tittar sedan ner i plastbaljan. »Nämen, det är ju en liten negerbebis! Vad söt!« utbrister hon, klappar lite på barnet och går vidare.
»Bebisen som låg där i baljan har vuxit upp, gått på förskola, börjat skolan. Hur många gånger sedan dess har hen blivit utsatt för rasism?«
Jag är chockad. Det är som om min hjärna inte kan sålla i tankarna. Vad sa hon? Var det verkligen det hon sa? Och strax efteråt väller ilskan och skulden över mig. Varför sa jag inget? Varför sa jag inte ifrån? Varför markerade jag inte att detta inte var okej?
Jag har tänkt mycket på den händelsen sedan dess. Det var 2015. Bebisen som låg där i baljan har vuxit upp, gått på förskola, börjat skolan. Hur många gånger sedan dess har hen blivit utsatt för rasism? Hur många gånger har hen fått n-ordet riktat mot sig?
Än i dag önskar jag att jag sagt något. Men jag hade inte ord då, visste inte vad jag skulle säga. Blev stum. Det är inte en ovanlig reaktion när rasismen visar sig på det sättet, oprovocerat och utan förvarning. Någon dag senare lyfte jag händelsen med min chef. Hon ville gärna veta vem det var som sagt det, men jag sa att detta var ett problem i hela personalgruppen och att jag inte ville peka ut någon.
Jag trivdes jättebra med »patienterna« på min arbetsplats, en BB-avdelning full av nyblivna familjer. Det var glada möten för det mesta, vilket gjorde jobbet roligt. Men det fanns en annan sida som jag mådde dåligt av. Rasismen. Vid överlämningen mellan passen smög den sig in med kommentarer.
»Jag hade svårt att förstå hur mina trevliga kollegor kunde kläcka ur sig sådana saker.«
Jag hade svårt att förstå hur mina trevliga kollegor kunde kläcka ur sig sådana saker. Med tiden lärde jag mig dock vilka som var mer benägna att uttrycka sådant så jag lärde mig avbryta och bemöta det innan det växte till långa rasistiska utläggningar. Även om rasismen inte var riktad mot mig så mådde jag dåligt av den. Den tärde på mig psykiskt, speciellt i början när jag var ny och den enda med afrikanskt ursprung bland omkring 115 anställda. Det var påfrestande att alltid behöva vara redo.
Jag orkade inte till slut. Efter ett arbetspass då n-ordet kom upp från både kvällspersonalen och morgonpersonalen skrev jag ett mejl till mina och deras chefer. De behövde få höra vad som hände på arbetsplatsen som de hade ansvar för. Kort därefter sa jag upp mig. Jag fick nog.
Att prata om rasismen inom vården är inte kul, men om vi inte pratar om den så kommer förändring aldrig att ske. Många som jobbar inom vården har inte ens reflekterat över att den finns. Men den finns i våra vårdutbildningar som centrerar allt material kring vita kroppar, den finns i våra vårdinrättningar där ickevita och de som inte pratar svenska bemöts annorlunda, den finns i våra medarbetare som bär med sig idéer och föreställningar om människor. Precis lika mycket som rasismen finns ute i det svenska samhället, finns den inom vården.
»Precis lika mycket som rasismen finns ute i det svenska samhället, finns den inom vården.«
Att jobba mot de rasistiska strukturer som finns inom vården för att skapa en jämlik vård för alla vi möter är helt nödvändigt. Vi måste våga se våra egna förutfattade meningar såväl som våra kollegors, och våga ifrågasätta dem.
Men när det är personalbrist, sparkrav och dålig arbetsmiljö, hur lyfter man då något så tungt som rasism? Hur får man de som bestämmer att förstå att detta är viktigt och att rasismen påverkar vården?
Jag har inga svar, allt jag vet är att jag måste fortsätta prata om detta för min egen skull, men framförallt för mina patienters skull. Det är för dem jag går till jobbet, alla förtjänar en fin start med sin nya familjemedlem och ett bra bemötande från oss som tar hand om dem.
Nandi Zulu är barnmorska, doula och håller på med en studie om afrosvenska kvinnors upplevelser av rasism under graviditet, förlossning och i eftervården.
