Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Bild: Mya Hang
Essä Kroppen

Varför skaver det när jag ska synas?

Vad är det vitheten gör med oss? Vi är inte bara annorlunda, vi blir motsatser. Hana Suzuki Ernström letar östasiatisk representation på nätets skönhetsforum – på jakt efter en önskad rörelse.

Det är mars 2017 när jag skriver ett inlägg i en skönhetsgrupp på Facebook. Jag postar en selfie fast jag är obekväm med att synas på sociala medier. Jag tar mod till mig och skriver om att vi behöver synas, göra motstånd mot stereotyper och bredda idén av östasiatisk femininitet. Vi är inte alla hyperfeminina, små, smala eller docklika.

Att ta plats offentligt på sociala medier har alltid gett mig ett obehag som jag nu trotsar. Jag skriver på ren vilja. För att jag så sällan ser personer som identifierar sig som östasiater i skönhetsgruppens flöde och undrar om de finns där. Och för att jag än en gång har hört ordet »ful« sättas ihop med »kines« och »sneda ögon«. Nu av en känd person som kallar sig feminist. Jag är arg, vi har inte sneda ögon. Dessutom har alla östasiater inte samma ögonform. Som mixad japansksvensk har jag blivit utfrågad om mitt utseende så länge jag kan minnas. Att synas har varit att sticka ut. Kanske är det där skavet började.

Jag får stor respons på mitt inlägg, inte minst av andra östasiater. En person skriver i ett privat meddelande: »jag är inte heller bekväm med att synas, undrar varför…« Är det därför jag så sällan ser inlägg från personer med östasiatiskt ursprung i skönhetsgruppen?

»Jag vill äga min egen femininitet, göra den synlig och låta den ta plats. Det är en politisk önskan och uppgift. Ändå skaver det när jag ska synas.«

Att prata om skönhet är komplext. Samtidigt som det lämnar utrymme för tolkning kommer det med bestämda svar, inte minst för ett feminint subjekt. För mig är femininitet inte bara estetik; att göra femininitet är ett sätt att ta tillbaka något som har tryckts bort, nedvärderats och gjorts till ytligt och svagt av både mig själv, samhället och historien. Jag vill äga min egen femininitet, göra den synlig och låta den ta plats. Det är en politisk önskan och uppgift. Ändå skaver det när jag ska synas.

Tack vare mitt inlägg får jag kontakt med Lo, Emma och Luca. Luca och Lo, 21 och 22 år, är födda och uppväxta i Sverige med två föräldrar från Kina. Emma är 30 år och adopterad från Sydkorea. Själv är jag 32 år. Alla tre är precis som jag obekväma med att synas på sociala medier och har aldrig skrivit egna inlägg i gruppen. Vi fyller chattar med tankar om våra upplevelser. Samma ämne dyker upp i alla tre samtal: svårigheten att se och skapa sig själv mot ett vitt, svenskt femininitetsideal och samtidigt förhålla sig till östasiatiska utseenden.

I våra ord kan jag utläsa ett slags mellanförskap, ett varken eller. Svenska skönhetspraktiker och ideal linjerar inte med våra utseenden. Precis som jag formar och kontrollerar de sig själva med smink, hudvård och kläder för att se bra ut och komma närmare en ideal femininitet. Jag frågar om de vill ses, fortsätta samtalen som vi påbörjat i skrift. Alla säger ja.

Bild: Mya Hang

Den första jag träffar är Lo. Vi ses i biblioteket på universitetet där jag pluggar. Jag har bokat ett rum för att få prata ostört. Ämnena och berättelserna behöver det. De är privata, känsliga och ändå gäller de så många av oss. Lo kommer in på skönhetsgruppen och vilka inlägg som får många likes. Vissa får det för att de som postar är normsnygga och andra för att de är bra på att sminka. Det skapar en tröskel för egna inlägg, tycker hon. Hon skrattar och säger att hon inte kan något om smink och normsnygg är hon inte enligt sig själv. »Jag har ju köttbulleansikte, och det blir dubbelhaka ibland… Jag har ju inte de normativa dragen. Jag har en rund näsa, och monolids« (ögonlock där linjen för ögongloben inte är markant eller synlig).

Forskaren Maria Lönn skriver i texten Hejda dina begär – om feta gränser och lojala kroppar, i en antologi av Ahlsdotter, Nielsen & Hård (red) från 2011, att svarta, tjocka eller på andra sätt utmärkande kroppar har gjorts till motsatser för en respektabel och ideal femininitet. Är det vad vitheten gör med oss? Vi är inte bara annorlunda, vi är motsatser. Det som är runt blir synonymt med fult. För skönhet krävs spetsig näsa, ljust hår och stora ögon utan monolids. I mötet mellan ord som »vacker« och »ful« skapas ett innan- eller utanförskap. Fulhet blir en symbol för ett misslyckande av att leva upp till en skönhetsnorm.

Någon vecka senare träffar jag Emma på hennes jobb, ett fint kontor, många våningar upp mitt i stan. Jag tittar ut över Stockholms takåsar medan Emma börjar berätta om sin resa. När hon växte upp pratade de inte om hennes rasifiering och hennes familj valde bort gemenskaper för adopterade östasiater.

»Emma berättar om stressen att bli tagen för gift med sin vita pappa. I rädsla att bekräfta stereotyper väljer hon bort femininitetsuttryck som knyter an till ett östasiatiskt utseende«

Samtalet leder in på stereotypa bilder av en östasiatisk kvinna. Stereotyper är vilseledande och förvrängda bilder; fantasier som förenklar eller överdriver en person eller en grupps egenskaper. En sådan är vad den danska forskaren Lene Myong Petersen kallar »Den Thailändska Kvinnan«. Det är en figur som kopplar sydost- och östasiatiska kvinnor till sexturism, prostitution, äktenskaplig migration, sexuell tillgänglighet och undergivenhet. Emma berättar om stressen över att bli tagen för gift med sin vita pappa. Av rädsla att bekräfta stereotyper väljer hon bort femininitetsuttryck som knyter an till föreställningar om ett östasiatiskt utseende.

Det finns ett flertal populärkulturella exempel av stereotypisering av östasiatiska kvinnor. Operan Madame Butterfly från 1904 och Lucy Lius karaktär i Charlie’s Angels från 2000 är två av dem. Den första sätts fortfarande upp världen över och handlar om en japansk kvinna som begår självmord efter att ha övergivits av sin vita älskare. I den senare lockar den hyperkompetenta spionen Alex Munday män med sin sexuella makt. Båda präglas av en vit manlig sexualiserande blick och andas så kallad »yellow fever«.

»Yellow fever« är ett etablerat begrepp i länder som USA och Storbritannien. Bakom begreppet finns ett våld med historiska exempel som USA:s krig mot Korea, Japan och Vietnam. Det skildras i filmen Full Metal Jacket från 1987 där vietnamesiska sexarbetare tar kontakt med amerikanska soldater med kända fraser som »Me so horny« och »Me love you long time«. Jag kommer ihåg att filmen satte spår i mig. I bristen på representation av personer som liknade mig lämnade scenerna en obehaglig klang. Som att det var mig själv jag såg.

När jag mötte Lo beskrev hon oron för att väljas av en partner bara för att hon är östasiat. Som hos Emma fanns en rädsla för vad kroppen kan signalera. Jag berättade om alla gånger vita män i min morfars ålder har sagt att jag är vacker, försökt fånga in mig i en kram eller blottat sina kön för mig. Med »yellow fever« knyts våra ickevita kroppar till en oanständig femininitet och sexualitet. Det är inte vår egen berättelse utan ett narrativ som skapas genom andras ögon.

Den sista jag träffar är Luca. Hon bjuder på te i sin etta och säger att kunskap blev hennes vändning. Genom kunskap om makt, strukturellt förtryck och smink kunde hon på nytt närma sig sin kultur och sitt utseende. Hon säger att hon skyddar sig mot rasism genom att studera, vara påläst och »smart«, en taktik som försvarar henne mot (vita) andra. Att leva med vithetsnormen kräver sina taktiker.

Luca säger att hon drömmer om att se ett östasiatiskt feminint utseende representeras på samma sätt som ett vitt. Emma önskar att våga ta sig själv på allvar och Lo hoppas på en separatistisk östasiatisk grupp där hon inte behöver jämföras utseendemässigt. De vill precis som jag på olika sätt fylla tomrummet av en östasiatisk gemenskap.

Det har det gått fem år sedan jag skrev inlägget. Så mycket och ändå så lite har hänt. Att prata om rasismen mot östasiater är om möjligt än mer aktuellt. Det är alltjämt ett faktum att det saknas en svensk östasiatisk social rörelse, en kollektiv kraft.

Dekolonialisering skulle kunna vara att inte begära en ideal femininitet, att sluta iscensätta den och skapa nya rum för begär och kropp. Men att sluta skämmas eller sträva efter normativitet är, trots sin politiska vikt, aldrig enbart ett individuellt ansvar. Även om Emma inte riktigt var där i sin process än sa alla tre att de önskade ett östasiatiskt forum. Om inte en social rörelse, så en skönhetsgrupp på Facebook. Skulle de då kunna bryta sin osynlighet undrade jag? Ja, kanske, svarade de.

Hana Suzuki Ernström är skribent.


Läs även:

Sexrasism av Erik Wiklund

Dejta antirasistiskt av Hana Suzuki Ernström och Seinab Hilowle

Fler artiklar

Ottarskolan Sex & hälsa

Dejta antirasistiskt!

I Ottars dejtingskola får du tips på hur du ska undvika att trampa i klaveret på första dejten. Din guide

Intervju

Raseriernas tid är över

Sju år har gått sedan Fanna Ndow Norrbys kritikerrosade bok »Svart kvinna« släpptes – men vad har hänt sedan dess?