Gråt inte, ta ansvar

Det har varit svårt att undgå Jonas Gardell och hans teveserie "Torka aldrig tårar utan handskar" på senaste tiden. Inte sedan monopolets dagar har så många människor hulkat framför samma program samtidigt – och det över en skildring av promiskuösa, bitchiga bögar som knullar ohämmat med långfingret sträckt mot alla som hatar dem.

Folkligheten har alltid varit Gardells största styrka, att få majoritetssamhället att både skratta och gråta åt det de i bästa fall inte förstår och i sämsta till och med avskyr. Förvisso var tiden kanske mogen, men det går inte att underskatta den ambitionen när det kommer till "Torka tårar utan handskar".

Gardells romanprojekt och teveserien med samma namn verkar ha gjort något viktigt: i efterhand väckt solidaritet bland både homohatare och virusföraktare som – alldeles för lite, alldeles för sent – insett att de som drabbades också var människor, oavsett om de gillade att suga kuk eller ej. Det är ingen underdrift att den solidariteten hade behövts bättre för 25 år sedan, när människor dog ensamma i fruktansvärda plågor bara för att slängas i svarta säckar märkta med varningslappar.

Dessvärre finns tillräckligt med skit att begråta även idag. Hiv och aids tillhör inte, bromsmediciner till trots, det kolorerade 80-talet. Inte heller är samhället fritt från förakt och hat mot de synbart annorlunda. Omkring 6 000 människor lever med hiv i Sverige idag, varje år beräknas ytterligare 500 få samma diagnos. De värst utsatta är, fortfarande, män som har sex med män, följt av migranter. Majoriteten av dem tvingas leva hemliga skuggliv på grund av det stigma det innebär att vara hiv-positiv.

Hiv och aids tillhör inte, bromsmediciner till trots, det kolorerade 80-talet. Inte heller är samhället fritt från förakt och hat mot de synbart annorlunda. 

Den latenta homofobi som exploderade under hiv-epidemins första år är heller inte utrotad. Unga hbtq-personer, främst transpersoner, mår sämre än strejta och försöker också ta livet av sig i mycket större utsträckning. Bögar och lesbiska och transpersoner tvingas fortfarande välja mellan norm-gemenskaper och fullt ut levda liv.

Hiv/aids är allas ansvar. Det är allas ansvar att använda skydd, att ta ansvar för sig själv och sina partners, att inte gömma sig bakom en människofientlig och kontraproduktiv smittskyddslag. På samma sätt är det majoritetens ansvar att ta ansvar för sin egen trans- och homofobi och göra sig av med den.

Det är dags att torka tevetårarna och göra skillnad på riktigt. 

Text: Anna Hellgren