Kommunkamp i sexualpolitikens tjänst
Sexualpolitiska frågor gör inget större väsen av sig i kommuner och landsting. Engagerade lokalpolitiker som försöker förändra möts ofta av tvära nej och okunnig ignorans. Men de kämpar på ändå. Ottar har träffat dem.
Annica Henelund är väl förberedd. Hon har slipat sina argument och lyssnat noggrant på sina vänners berättelser om att vara homosexuell i Kiruna på 1990-talet. När hon kliver upp i talarstolen i Kirunas kommunfullmäktige måndagskvällen den 12 september 2016 tänker hon återge deras erfarenheter för att bana vägen mot bifall.
Hennes motion om att låta RFSL hbtq-certifiera kommunens skolor för att dagens unga ska mötas av lärare som har kunskap – inte fördomar – är framlagd. Annicas tanke är att kunskapsinvesteringen ska bygga upp en skolmiljö där dagens unga slipper kränkningar och okunskap om sexualitet och könsidentitet. I Kiruna blåser det hbtq-vänliga vindar, och dem hoppas Annica Henelund, som representerar Centerpartiet, få en skjuts av.
– Kiruna IF slog ett slag med sina regnbågsfärgade matchtröjor och då tänkte jag att kommunen skulle kunna matcha det, säger hon.
Ett mindre kostsamt alternativ som hon också föreslår i motionen är att låta hbtq-certifiera endast elevhälsan, eftersom de jobbar i alla skolor. Henelunds förhoppning är att Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet som ingår i kommunens styrande majoritet tillsammans med Socialdemokraterna ska ställa sig bakom. Själv sitter hon i opposition för Centerpartiet.
– Det blev nej.
Alternativet att enbart certifiera elevhälsan gick inte heller igenom.
– De tittade inte på något annat än vad det skulle kosta. Det tyckte jag var tråkigt.
»Det är ett annat motargument som framförs samma kväll som får Annica Henelund att helt komma av sig i sitt sexualpolitiska arbete.«
Ytterligare argument mot Annica Henelunds motion handlade om att kommunen redan har en likabehandlingsplan och att hbtq-certifiering därför inte skulle behövas.
– Jag tyckte att argumentet var dumt. Det är klart vi ska ha en likabehandlingsplan, men det här handlar ju om kunskap i ett specifikt ämne. Inte bara att vi ska behandla alla lika, säger hon.
– Han tyckte att det här kan vi inte göra, vi kan inte ta hit någon som lär våra unga att knarka. Jag blev väldigt chockad över att vissa tar fram det värsta de kan tänka sig för att de inte vill prata om hbtq- frågor, säger hon.
Situationen i Kiruna är inte ovanlig. Långt ifrån alla kommuner i landet utbildar personal i hbtq-frågor. Det visar RFSL:s och Sveriges kommuner och landstings Kommunundersökning från 2015. Ännu färre utbildar kommunens förtroendevalda. 96 av landets 290 kommuner (33 procent) har uppgett att kommunanställd personal fått kompetenshöjande utbildning i hbtq-frågor under den senaste mandatperioden. Kiruna är en av dem, men vilken typ av utbildning det handlar om framgår inte av rapporten. I 25 kommuner (8,6 procent) har förtroendevalda utbildats. Här kvalar inte Kiruna in.
LÄS OCKSÅ:
Ottars granskning av sexualpolitik i praktik i stad och land: Avstånd till ungdomsmottagningar, socialjour och DO-anmälningar
Att inställningen till att bryta normer – genom att till exempel vara hbtq-person – skulle skilja sig åt mellan stad och land är svårt att belägga. Men hos många finns nog känslan av att det är »värre« på landet: Här frodas rasism, sexism och homofobi utan att ifrågasättas, och de som avviker från normen flyr till storstadens pluralism och anonymitet.
»De som är insatta är fler i storstäderna och tar därför större plats. Men procentuellt tror jag att okunskapen är lika stor där.«
Men stämmer det? Fritidspolitikern Annica Henelund, som till vardags säljer gardiner i en butik i Kiruna, tror inte det.
– De som är insatta är fler i storstäderna och tar därför större plats. Men procentuellt tror jag att okunskapen är lika stor där.
Lars Jonsson, politiskt sakkunnig på RFSL och författare till Kommunundersökningen 2015, menar att det inte storsatsas på hbtq-frågor på landsbygden.
– Det går att hävda att det är tveksamt om hbtq- personer som växer upp på landsbygden i mindre kommuner ges likvärdiga förutsättningar att bo och leva kvar där, med tanke på att mindre kommuner satsar minst – i princip inte alls – på insatser för ökad mångfald och likabehandling oavsett sexuell läggning och könsidentitet, säger han.
——————————————————————————-
VEM HAR ANSVAR FÖR SEXUALPOLITIKEN?
Kommunens ansvar
+ Ungdomsmottagningar (delat ansvar med landstingen)
+ Sexualundervisning i skolan
+ Mötesplatser för hbtq-personer
+ Äldreomsorg i eget eller på särskilda boenden
+ Socialtjänsten, som bland annat ansvarar för socialjouren vilken är del i att förebygga våld i nära relationer.
Landstingens ansvar
+ Hälso- och sjukvård generellt
+ Ofrivillig barnlöshet
+ Preventivmedel och dess subventioner + abortvård
+ Sexuell hälsa, förebyggande och främjande.
+ Vård för utsatta för sexuellt våld och övergrepp
+ Graviditet och förlossning
Källa: Ingrid Frisk, sexualpolitiskt sakkunnig, RFSU
——————————————————————————-
När miljöpartisten Anneli Vitterskog kliver in i regionhuset i Linköping för att jobba för det hen tror på är hen fylld av energi. Kraften hämtar Anneli hemma i byn Önnebo utanför Mjölby, där alla känner alla.
– Det är lättare för mig att vara mig själv i glesbygd eller landsbygd där det finns färre människor, än i större städer där jag blir sorterad efter mina etiketter.
Som queer och en av få normbrytare i regionens brukardialogberedning – en grupp bestående av politiker som undersöker olika frågor genom att intervjua invånare – behövs den där extra energin. Arbetet ligger till grund för motioner och ska sedan mynna ut i politiska beslut. Senast var temat jämlik vård.
– När jag var i Bryssel första gången 2004 satt jag runt ett bord med bara herrar i kostym. Jag hade piercingar och svart hår och ett glas juice framför mig. De hade vinglas. Jag fick höra saker som »jag trodde sådana med piercingar inte var smarta, men du är ju smart«.
»Jag skulle vilja inspirera andra till att bara vara närvarande i rum där det förut inte funnits någon som dem.«
– Genom att jag är där så gör jag skillnad. När de möter en person med piercing nästa gång så bemöter de den annorlunda än de hade gjort innan. Det gör skillnad, det är jättehäftigt.
Hemma i region Östergötland sticker Anneli Vitterskog också ut. Ibland som landsbygdsbo. Men även genom att vara den som ser till att formulären som politikerna delar ut till medborgarna de intervjuar har ett tredje svarsalternativ på frågan om kön – utöver alternativen man och kvinna.
– Det bästa sättet att påverka i våra frågor är att representera, att vara på plats och ge folk ett ansikte på någon som representerar något annat än normen och visa att det är en människa bakom som är som du och jag. Jag skulle vilja inspirera andra till att bara vara närvarande i rum där det förut inte funnits någon som dem. Det händer saker då.
LÄS OCKSÅ:
Ottars lista över avstånd till närmaste ungdomsmottagning i landets alla kommuner
Vilken betydelse det har om politiker i kommuner och landsting utgörs av en homogen grupp, eller består av människor med olika bakgrund, erfarenheter och identiteter har inte undersökts ordentligt i Sverige. Det konstaterar Jessika Wide, forskare i statsvetenskap vid Umeå universitet, som har forskat på kvinnorepresentation i kommunpolitiken.
Men internationella studier visar att representation har betydelse.
– Det ser inte bra ut om det är en homogen grupp i kommunpolitiken. Det handlar i hög grad om legitimitet, rättvisa och demokrati, säger Jessika Wide.
»Är det en homogen grupp politiker som inte har vanan så hamnar frågan utanför.«
Det finns tendenser som visar att en jämnare fördelning av män och kvinnor bland beslutande politiker har ökat benägenheten att ge pengar till kvinnojourer till exempel. Internationellt sett kan man se att om kvinnor finns representerade bland beslutsfattarna jobbar man mer med lagstiftning kring bland annat sexualiserat våld. Och tendensen är möjlig att applicera på andra grupper som verkar i minoritet.
Wide menar att den stora utmaningen i kommunpolitiken inte ligger i voteringen om förslagen, utan att få in frågorna på den politiska dagordningen.
– Är det en homogen grupp politiker som inte har vanan så hamnar frågan utanför. Men politiker har nätverk och diskuterar med olika organisationer och får på så sätt feedback i olika frågor – vilket kan inspirera dem till att lyfta vad som för dem är nya frågor, säger Jessika Wide.
Att vara den som gör politiska ställningstaganden bara genom att existera är krävande.
– I vissa sammanhang är jag den enda som inte är cis-man i övre medelåldern. Det har varit väldigt tufft, jag har varit på väg att hoppa av för att det varit så jobbigt, säger Anneli Vitterskog.
För att orka behöver man ha allierade att prata av sig med. Det har Anneli Vitterskog.
»Jag önskar att jag kunde glida fram utan att tänka på vem jag blir kär i eller hur min kropp är fysiskt uppbyggd.«
Hens politiska hjärtefråga är inkludering. Representation är sättet att nå dit. Genom att synas själv hoppas hen kunna inspirera andra som tror sig inte passa in att välja politiken.
– Jag önskar att jag kunde glida fram utan att tänka på vem jag blir kär i eller hur min kropp är fysiskt uppbyggd. Jag hatar att bli påmind om det konstant. Men om jag inte gör det här kommer det vara lika obekvämt för nästa. Det blir inte demokrati om inte alla kan delta.
Helena Björk är frilansjournalist
