We will dance again!

Strax efter klockan tio på lördagskvällen körde en man med en skåpbil rakt in i folkmassan under Berlin Pride. Bara minuter tidigare hade människor dansat, skrattat och firat på Berlins gator. En människa dödades, 29 skadades och tre personer vårdas fortfarande med livshotande skador.

Pride kallas i Tyskland ofta för Christopher Street Day (CSD). Namnet syftar på gatan i New York där baren Stonewall Inn fortfarande ligger och där Stonewallupproret inleddes 1969 – en händelse som brukar ses som startskottet för den moderna hbtqi-rörelsen.

Ordet terrorattack kan få oss att tänka att det främst handlar om det som sker i själva attacken: en man i en bil som kör in i en folkmassa, människor som skadas och dör, sirener, avspärrningar och panik. Men terrorns egentliga mål sträcker sig längre än så. Den vill inte bara skada dem som råkar befinna sig på platsen. Syftet med terrorn är att förändra hur vi lever våra liv.

»Terrorns egentliga mål sträcker sig längre än så. Den vill inte bara skada dem som råkar befinna sig på platsen. Syftet med terrorn är att förändra hur vi lever våra liv.«

Terrorn gör att mina vänner W och X som är nyförälskade, men som båda råkar vara killar släpper varandras händer på vägen hem. Den gör att Y, som är trans, väljer andra kläder och ett annat uttryckssätt på jobbet än det hen helst av allt vill ha. Och den gör att terapiklienten Z väntar ytterligare ett år med att komma ut. Terrorn gör också att vi tänker en extra gång på om vi själva ska våga gå på Stockholm Pride.

Attentatet är ett angrepp på det queera livet: på rätten att få vara den man är, älska vem man vill, att synas, existera och röra sig fritt i det offentliga rummet – utan att ens existens uppfattas som en provokation.

Samtidigt blev något synligt efter dådet i Berlin: den queera gemenskapens kollektiva resiliens.

Psykologisk resiliens brukar beskrivas som individens förmåga att anpassa sig, klara svåra påfrestningar och så småningom återhämta sig efter motgångar, stress eller trauma. Det betyder inte att man är osårbar, snabbt skakar av sig det svåra eller alltid ser livet från den ljusa sidan (hemska tanke) – en resilient människa kan vara rädd, förtvivlad och traumatiserad.

Resiliens handlar snarare om att man, trots det som hänt hittar tillbaka, återfinner en känsla av mening och sammanhang och fortsätter att leva sitt liv (ofta genom psykologisk flexibilitet, känsloreglering och problemlösning.)

»Resiliens är en kunskap som många hbtq-personer har tvingats skaffa sig.«

Resiliens framställs inte sällan som en personlig egenskap – som om vissa människor redan från början kommer med ett extra motståndskraftigt psykiskt skal. Och visst föds vi med olika typer av styrkor och sårbarheter, men resiliens uppstår inte i ett vakuum. Den utvecklas i relation till andra. Den växer när vi blir sedda, får stöd och kan dela våra erfarenheter med människor som förstår.

Därför borde vi tala mer om kollektiv resiliens. För kärlek, stöd, gemenskap och en känsla av tillhörighet är bland det viktigaste vi har när tillvaron skakas om.

Det är en kunskap som många hbtq-personer har tvingats skaffa sig. Många möter fortfarande en chockerande okunskap, oförståelse, homofobi och transfobi i skolan, arbetslivet, vården, i kontakt med myndigheter eller till och med sin egen familj. Många har tidigt behövt lära sig att läsa av ett rum/en plats: kan jag nämna att jag har en flickvän i det här sammanhanget? Är det säkert att kyssas här? Måste jag ändra mitt sätt att tala/bete mig? Är det någon här som är på min sida?

»Man skapar egna sammanhang: föreningar, barer, caféer och andra mötesplatser där man slipper förklara eller försvara sin existens.«

Det vore givetvis fel att försköna den här typen av kollektiv resiliens. Diskriminering gör inte automatiskt en människa eller en grupp stark. Den kan leda till stress, rädsla och psykisk ohälsa, något vi också ser att hbtqi-personer lider av i högre utsträckning än hetero- och cispersoner.

Men människor som gång på gång har upptäckt att omvärlden inte alltid skyddar dem från hot, hat och våld bygger sina egna skyddsnät. Man skapar egna sammanhang: föreningar, barer, caféer, bokhandlar, festivaler och andra mötesplatser där man slipper förklara eller försvara sin existens.

Detta är inte unikt för hbtqi-personer utan gäller egentligen alla minoritetsgrupper. Men till skillnad från till exempel etniska eller religiösa minoriteter så tillhör familjen ofta inte den egna minoriteten för en hbtqi-person. Därför blir banden så starka, vänner blir ofta familj.

När deltagarna i Berlin uppmanades att lämna Prideområdet blev solidariteten påtaglig. Besökare i rullstol ledsagades därifrån. Människor hjälptes åt att leta efter borttappade vänner, stannade hos dem som var chockade, omfamnade, tröstade och hjälpte varandra att lämna området. Dagen därpå fylldes minnesplatsen av blommor, ljus, handskrivna plakat och budskap som »We will dance again« och »Liebe siegt« (Kärleken segrar).

»Till skillnad från till exempel etniska eller religiösa minoriteter så tillhör familjen ofta inte den egna minoriteten för en hbtqi-person. Därför blir banden så starka, vänner blir ofta familj.«

Människorna vände sig mitt i kaoset, paniken, den bottenlösa sorgen mot varandra – inte bort.

Jag hoppas att den kollektiva resiliensen kan hjälpa oss att inte låta rädslan bestämma hur vi ska prata, klä oss, bete oss, göra, helt enkelt: leva våra liv.

Hbtqi-personer har givetvis ingen skyldighet att gå i något Pridetåg för att manifestera sin identitet eller läggning. Den som behöver stanna hemma ska givetvis göra det. Den som behöver sörja ska få göra det. Resiliens är inget prestationskrav och får inte bli ytterligare ett ansvar som läggs på någon som redan är utsatt.

»Queera föreningar, kulturverksamheter och trygga mötesplatser kan inte först förlora sina bidrag och sedan hyllas för sin motståndskraft när man utsätts för våld.«

Den instans som däremot har en skyldighet att skydda människor och försvara våra rättigheter är samhället; bland andra polis, rättsväsende och politiker. Queera föreningar, kulturverksamheter och trygga mötesplatser kan inte först förlora sina bidrag och sedan hyllas för sin motståndskraft när man utsätts för våld. Resiliens ersätter varken säkerhet eller politiskt ansvar.

Men den visar varför terrorn så ofta misslyckas med sitt yttersta mål. Terrorn vill isolera människor, krympa våra liv och driva oss tillbaka in i tystnaden. Den queera gemenskapens svar har i generationer varit det motsatta: att söka upp varandra, skapa nya rum, göra motstånd, skapa konst, litteratur och kultur och föra arvet efter tidigare generationers kamp vidare.

Terrorn vill att människor ska släppa varandras händer. Den kollektiva resiliensen är att hålla fast. Och kanske är det just därför det är värt att minnas vad Christopher Street Day syftar på: ett motstånd som blev början på en rörelse.

Jenny Jägerfeld är författare, psykolog och krönikör i Ottar.