»Lite trängsel hade inte varit fel«

Hudhunger! Beröring är bokstavligen livsviktigt, enligt forskning. Vi behöver kroppslig närhet för att fungera. Hur har isoleringen till följd av covid-19-pandemin påverkat personer som är äldre eller tillhör riskgrupper? Ottar lyssnar till fyra personer i coronans spår.

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

 

Berith Gustavsson, 74 år, Stockholm

»Nyligen träffade jag en newcomer på stan. Det blev en kram.«

– Sedan jag gick i pension för nio år sedan har jag jobbat på ett skyddat boende för våldsutsatta kvinnor. Jag skulle ha gjort mina sista pass i mars, när corona kom. Jag har inte heller kunnat vara på RFSL Newcomers, där jag är volontär. De första månaderna isolerade jag mig. Jag gick långa promenader, men när jag var hemma tröståt jag mycket. När man känner sig ensam tar man ut det i något annat.

– Men sedan, i maj, fick min dotter en bebis. Det kunde jag inte missa. Vi har träffats en del. Mitt äldre barnbarn har jag också träffat. Då kan man inte låta bli att kramas. Och nu nyligen träffade jag en newcomer på stan. Det blev en kram. Jag tänker faktiskt gå tillbaka dit nu i oktober, det blir för tråkigt utan. Jag tror att det är väldigt typiskt mänskligt att inte stå ut med isolering i längden.

– Det jag reagerar mot är att folk inte respekterar att man är äldre. När jag är ute och går kan de gå rakt in i en, det är nästan så att man får trycka sig mot väggarna.

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

 

Tobias Dunér-Axelsson, 37 år, Upplands-Väsby

»Jag tror inte att man kan fatta vad avsaknaden av fysisk närhet betyder förrän man upplever det.«

– Jag är sjukpensionär på grund av att jag har diabetes typ 1, med en kaskad av följdsjukdomar. Jag har tidigare fått åka in akut vid influensa, så när corona brakade loss var jag bara hemma, tre månader i sträck. Därefter har jag rört mig i samhället men extremt försiktigt. I augusti kramade jag för första gången en person. Min bästa kompis hade fått antikroppar och även om det inte är helt säkert så kände jag att jag måste väga mitt psykiska mående mot riskerna – det blev en kram. Han är fortfarande den enda jag kramar. Det är lite kul. Han är inte den mest kramiga av människor, men han får ta allt mitt fysiska behov.

– Hudsvält är ju ett begrepp. Jag tror inte att man kan fatta vad avsaknaden av fysisk närhet betyder förrän man upplever det. Det har gjort att jag har känt mig avhumaniserad. Jag har också slagits av att man vänjer sig snabbt vid något som inte är normalt. Jag har sett andra som inte följer riktlinjer och känt »hur fan kan ni, jag håller på att förgås här!«. Ett tag saknade jag till och med att åka in till min diabetesavdelning. Att lämna ett blodprov skulle innebära någon form av beröring, om än handskbeklädd.

– Jag var på en jättekonstig »Jane Austen-dejt« i somras. Hade det varit en normal sommar hade jag säkert träffat honom igen, kanske hade vi kunnat hångla. Men nu var frågan: Kan jag tillbringa två veckor i karantän med den här personen? Nej. Då blir det inte mer. Det är lika bra att jag inte dejtar.

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

 

Marianne Ågren, 77 år, Malmö/Trelleborg

»Jag var inte så van vid kramar från barndomen. Men lite trängsel hade inte varit fel.«

– En bekant till mig som är läkare sa nyligen »man ska ju dö av något, men man behöver inte vara dumdristig«. Jag har levt isolerad sedan corona bröt ut. Mina vuxna barn har hälsat på, men vi har bara träffats ute och gått om varandra i köket för att inte riskera något.

– Som konstnär är jag van vid att vara ensam, men vad jag saknar att gå på teater, opera, bio och i affärer. Jag saknar NK i Stockholm! Jag saknar att röra mig bland människor, att trängas i en foajé. Jag har alltid älskat att titta på människors ansikten. Det tycker jag är hemskt nu, med ansiktsskydden, att man inte får se minspel.

– Att kramas vet jag inte om jag saknar direkt. Jag är inte så van vid kramar från barndomen. Det var på 1960- och 70-talet som man plötsligt skulle krama alla och envar. Men lite trängsel hade inte varit fel. En gång för flera år sedan klev jag på bussen i Stockholm. Det fanns inga sittplatser, så jag hamnade i mittenavdelningen. Där stod Michael Nyqvist! Till att börja med befann vi oss på avstånd från varandra, men sedan blev det bara trängre och trängre. Folkmassor, det saknar jag.

Foto Peter Carlsson

◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼◼

 

Gun Häll, 73 år, Färingsö

»Vi kunde inte krama om varandra som vi brukar. Det känns faktiskt lite jobbigt.«

– Jag är aktiv inom PRO och vissa av våra medlemmar är helt isolerade. De sitter bara hemma. Vi ringer runt för att försöka ingjuta lite hopp. Själv har jag en man. Våra barn och barnbarn har vi inte sett på jättelänge. Vi pratar på telefon.

– Jag saknar att träffa alla de jag brukar träffa genom PRO. Nyligen hade vi faktiskt vårt första fysiska styrelsemöte sedan i mars, men vi kunde inte krama om varandra som vi brukar. Det känns faktiskt lite jobbigt. De som är ensamma lider ju ännu värre av det.

 

 

 

Text Jenny Damberg

 

Ur nummer: