Fetisch fighter
För tio år sedan skrotades sjukdomsstämpeln för fetischism, men lite har hänt sedan dess. David Jatko är öppen och stolt fetischist, men tvingas navigera i en okunnig omgivning.
I år har det gått tio år sedan Socialstyrelsen tog bort sjukdomsstämpeln för fetischism. David Jatko var, tillsammans med ett gäng från såväl RFSU som RFSL, med i påverkansarbetet för att få till förändringen.
– Jag minns nyårsafton 2009. Jag gick runt med ett stort bandage på huvudet där jag skrivit förkortningen för diagnosen för fetischism. Vid tolvslaget tog jag bort bandaget och deklarerade mig friskförklarad!
Men att fira tioårsjubileet känns inte helt självklart. I praktiken har det nämligen inte hänt mycket alls, menar David.
– Situationen för fetischister är i princip densamma i dag som den var då. Vi har ett berg av sexualpolitiska utmaningar framför oss. Förutom allt jobbigt som heteronormen pådyvlar alla minoriteter drabbas vi också av särskilda fördomar och stereotypiseringar.
»Det största problemet är att medvetenheten och kunskapen om fetischism i samhället är så låg.«
Enligt David Jatko är det största problemet att medvetenheten och kunskapen om fetischism i samhället är så låg. Det beror till stor del på att berättelser om vad fetischism är sällan kommer från fetischisterna själva.
– Den som ser begreppet fetischism i anslutning till porrsajter kommer berätta att det handlar om porr. Om vissa fetischister söker sig till subkulturer som sexfester och kinkykultur så kommer beskrivningen av fetischism från dem handla om just detta. Akademiker som läst om fetischism i fackskrifter med förlegade teorier från 1800-talet återger sådana berättelser. Och den gamle psykiatrikern som ägnat hela sitt liv åt sexualproblematik beskriver såklart fetischism i problemtermer.
De olika och ofta fördomsfulla föreställningarna om fetischism bidrar inte till förståelse, och det som inte förstås möter motstånd. Ett motstånd som hindrar fetischister att leva sina liv så som de vill.
– En vän till mig blev nyligen hotad med uppsägning. Hon skötte sitt jobb perfekt men blev tillsagd att sluta bära gummidräkt under sina vanliga kläder, annars skulle hon få sparken. Motivet till det var grundat i någon vanföreställning om vad fetischism handlar om som hon inte kände igen sig i alls. Det hjälpte inte att hon argumenterade emot, arbetsgivaren hade redan sin uppfattning klar för sig.
»En del tror att fetischism inte är någon issue eftersom det så sällan syns i offentligheten. Men det är ju ett tecken på motsatsen!«
Detta leder också till att det är svårt att komma ut som fetischist. Många vill inget hellre än att vara öppna, men är rädda för att bli utstötta.
– En del tror att fetischism inte är någon issue eftersom det så sällan syns i offentligheten. Men det är ju ett tecken på motsatsen! Många vågar inte ens vara öppna inför partners av rädsla för att avvisas. Vad ska man göra av allt inom en som vill ut när man inte ser sig representerad någonstans och därför inte vågar uttrycka sig?
Lösningen kan vara att börja lyssna till gruppen fetischister, menar David Jatko. Då dyker helt andra berättelser upp än de om porr, kink eller avvikande psyke. Berättelser om identitet, sexualitet och ett sätt att vara, men också välbefinnande, sensualism och ett personlighetsuttryck.
En av de som vågar berätta är David själv. Och han gör det med en sådan självklarhet, som om det aldrig varit något annorlunda att gilla blöjor. Kanske är det för att David haft den här fetischen så länge han kan minnas. Men givetvis har det inte alltid varit enkelt. Motståndet har funnits där lika länge, först från föräldrarna, sedan från den bredare omgivningen.
När klasskompisarna i mellanstadiet började tejpa upp bilder på skådespelaren och modellen Pamela Anderson på insidan av sina skolbänkar slog det David att de måste ha samma relation till henne som han hade till blöjor.
Redan i elvaårsåldern var han säker på sin sak. Då hade hans föräldrar redan skickat honom till psykolog för att ta reda på varför deras son hade »en onormal relation till blöjor«.
I åttan var hela klassen på campingutflykt och när lärarna gått och lagt sig tog pojkarna fram porrtidningar. David var måttligt intresserad, men längst bak i tidningen fanns en kontaktannons: »Jag och min partner brukar klä oss i blöja«.
– Jag var vaken hela natten efter det! Tänk att det fanns andra som jag! Med ens förändrades hela min värld. Min föreställning om att vara konstig släppte.
»När jag kommer till Berlin känner jag att det finns många som gått före mig. Det är skönt att inte alltid vara den som banar vägen.«
Nu har David Jatko tagit det som sin livsuppgift att möta fördomar och minska stigmat kring fetischism. Ett sätt att göra det på är att vara helt öppen med sin läggning. För David innebär det att klä sig i blöja, och gärna latex, för jämnan, oavsett var han befinner sig.
– Jag har turen att kunna ha min fetisch på mig. Då kan jag ha det jag älskar med mig hela tiden. Det känns som att få en lång, trygg kram och som att aldrig vara riktigt ensam.
Det är lättare i Stockholm, medger David som själv kommer från en liten landsbygdsort. I Stockholm har han kunnat omge sig med en queer bekantskapskrets och bilda en trygg bubbla. Det gjorde honom så småningom säker nog att bära blöja och latex i offentligheten, även på universitetet där han nu pluggar genusvetenskap.
– Man kan säga att jag format mitt liv och min vardag så att jag kan uttrycka mig hur jag vill. I dag möts jag med självklarhet. Det har mycket med min egen inställning att göra. Men blickarna från folk i mataffären kan ändå tära på en i längden, berättar David.
Det går bra ett tag, men då och då behövs en liten boost för att behålla stoltheten och självkänslan. Då åker David utomlands för att träffa andra fetischister.
– När jag kommer till Berlin känner jag att det finns många som gått före mig. Det är skönt att inte alltid vara den som banar vägen. Där hör jag hemma. Det finns särskilda gator där folk klär sig i gummi och lever som fetischister i vardagen precis som jag.
Ulrika Hammar är redaktör för RFSU:s medlemstidning Lust.
Foto Daniel Ivarsson
Kampen för avklassificering
➤ 2009 tog Socialstyrelsen bort sjukdomsklassificeringen av fetischism. Då gick Sverige i bräschen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm uttalade att han ville »understryka att det här är beteenden som inte är sjukdomar och inte heller är perverst«.
➤ Knappt tio år senare, den 18 juni 2018, tog Världshälsorganisationen WHO bort fetischism från den internationella psykiska diagnosmanualen (ICD-11).
➤ Avklassificeringen bidrog till minskad stigmatisering. Men många menar att en viktig förändring kvarstår: möjligheten att åberopa ickediskrimineringslagar när en blir diskriminerad på grund av sin läggning. Anledningen är att fetischism juridiskt inte räknas som en sexuell läggning, utan som sexuellt beteende.
