Hudlösa berättelser från aidskrisen

Man kan säga att det började på Skansen. Bodil Sjöström hade börjat jobba där när hon som tjugoettåring kom till Stockholm från Trollhättan för att lättare kunna leva som homosexuell. 

Hon blev vän med kollegan Tommy som en dag anförtrodde henne att han var hivsmittad. Vid samma tid tog en annan vän med henne till Noaks Ark, en plattform för stöd till hivsmittade och deras närstående.

– När Tommy sedan berättade om sin diagnos blev engagemanget oåterkalleligt, säger Bodil Sjöström.

Hon började jobba på Noaks Ark som volontär och kom att arbeta med hiv-smittade och aidssjuka under många år. Detta var på 80-talet då allt fler, till stor del homosexuella män, började insjukna i en märklig och skrämmande sjukdom.

Det stigma kring homosexualitet som möjligen hade börjat lyftas något fick förnyad kraft. Det talades om »bögpest« och om att skicka smittade till en egen koloni.

Mitt i detta fanns Bodil Sjöström och andra som försökte hjälpa på de sätt de kunde. En del tillhörde själva hbtq-communityt, men där fanns också undersköterskor, anhöriga och prinsessan Christina.

Noaks Ark hade bland annat en telefonlinje dit oroliga kunde ringa och få stöd och svar på frågor om test och smittvägar. Där fanns också det så kallade gästhemmet där personer som var för sjuka för att vara i hemmet men för friska för sjukhuset kunde bo.

Bodil Sjöström blev kvar på Noaks Ark till 1993. 1994 kom hon ut med en bok om hiv och aids tillsammans med Anders Odelius och Elisabeth Ohlson.

»Det är skrämmande att stigmat, skammen och alla de här laddade frågorna var kvar«

Vid det laget hade hon börjat sadla om till journalist och gick över till att som hon säger skriva »om allt utom fåglar och segling«. Hon har skrivit romaner och varit chefredaktör på resetidningen Vagabond samt redaktör för Ottar. Kärleken till resandet var för övrigt något hon delade med vännen Tommy som gick bort efter några års sjukdom.

Trettio år senare återvänder hon till tiden på Noaks Ark med Där kärlek sker. Om hiv, aids och vännerna vi förlorade som kommer ut i slutet av mars. Där samlas berättelser från hivpositiva, vårdpersonal och anhöriga. Parallellt berättar Bodil Sjöström sin egen historia. Bland annat om Tommy, som inte ville prata om sjukdomen utan fortsätta resa in i det sista.

Andra som figurerar i boken räddades i sista stund när bromsmedicinerna kom på 90-talet. Men även dessa kommer förr eller senare att gå bort av hög ålder. Snart, reflekterar vi, kommer det inte finnas några kvar som minns.

Vad fick dig att vilja återvända och skriva boken?

–Jag valde att komma tillbaka till Noaks Ark som anställd, jag tror att det var 2017. Det var som att komma tillbaka till ett helt annat jobb!

Tidigare, berättar Bodil Sjöström, ägnade de »oerhört mycket tid åt sjukdom och död.«

»En av dem har inte ens berättat för den han lever med idag att han förlorade en tidigare partner i aids«

– Det finns ingenting sådant idag. Samtidigt var det skrämmande att stigmat, skammen och alla de här laddade frågorna var kvar. Jag satte mig återigen och svarade i telefon och fick återigen de här frågorna som jag önskat inte skulle finnas längre.

– En man som har en homosexuell vän undrade »Kan jag ta i hand när jag hälsar?«. Det säger något om hur det är. Så när jag jobbat på Noaks Ark i några år kände jag att jag ville börja skriva igen, och då kom den där idén upp.

Bodil Sjöström berättar att hon redan från början bestämt sig för att boken skulle bestå av olika människors berättelser.

– Några har berättat sina historier förut, några har aldrig berättat. En av dem har inte ens berättat för den partner han lever med idag att han förlorade en tidigare partner i aids, säger hon.

Titeln kommer från den progressiva prästen Ludvig Jönsson apropå homosexuell kärlek. Bodil Sjöström är inte troende själv men tyckte att den speglade all omsorg och kärlek som fanns i arbetet med de sjuka, rädda och döende.

Vi pratar mer om läget kring hiv idag. Bodil Sjöström är frustrerad över att bristen på kunskap fortfarande är så pass stor. Till exempel om att behandlad hiv inte smittar. Något hon blir påmind om i samtal som det med mannen som undrade om han kunde ta sin homosexuella vän i handen.

Är du orolig för framtiden med tanke på den backlash vi ser?

 – Jag tycker det är otäckt. Det som påstås om Pride, jämförelser med pedofili med mera. Och att våra folkvalda politiker kan sitta och säga så! Jag tycker att andra politiker kunde ha tagit i lite mer när de kritiserade det.

Bodil Sjöström är kritisk till Pridefestligheterna på Rosenbad som Ulf Kristersson bjöd in till. Det kändes i hjärtat säger hon, när många av hennes vänner gick i det som hon såg som en fälla.

Ibland blir hatet extra tydligt. Som under Noaks Ark pågående kampanj »Ett stick i fingret« vars syfte är att få folk att testa sig. Den bild som fick flest hatiska kommentarer var den med en svart transperson. Kommentarerna var så grova att Bodil Sjöström tog bort hela inlägget för att personen på bilden inte skulle behöva se dem.

»Egentligen hade man hoppats när medicinerna kom att vi skulle kunna stänga Noaks Ark. Men så blev det inte.«

På 80-talet och tidigt 90-tal talades det inte så mycket om transpersoners situation under epidemin. Bodil Sjöström kan bara minnas att en enda transperson kom till Noaks Ark då.

–Vilket ju är jätteunderligt för naturligtvis fanns fler!  Men det säger något om hur klimatet var. Idag är transpersoner en del av verksamheten och det gläder mig.

Det finns andra ljus i tunneln.

– Jag satt och ljudredigerade en podd om hiv häromdagen. Där var det en mamma som adopterat barn varav två lever med hiv. Hon sade att föräldrar, min generation och även din generation, där är det laddat och stigmatiserat. Barn och unga idag…Ingenting!

Hon tror att det har att göra med att vi som är äldre har levt med bilderna och skräckpropagandan från 80- och 90-talet. Och självklart med homofobin.

– Egentligen hade man hoppats när medicinerna kom att vi skulle kunna stänga Noaks Ark. Men så blev det inte, säger Bodil Sjöström.

Anna Remmets är frilansjournalist.