Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika Sexualitet

Pappa, inte barnvakt

Freddot Carlsson Andersson

Framåt och bakåt på samma gång. Freddot Carlsson Andersson skriver om varför man, män, måste tro på feminismen.

Nutiden. Känslan av att allt flyter. När det du trodde att vi, som samhälle, kommit överens om plötsligt inte gäller längre. När allt känns som ett stormande hav är det extra viktigt med minnen.

För tjugo år sedan jobbade jag med ett jämställdhets projekt i skolan. Det hade sina sidor men det var något annat än dagens digitala mötesplatser – hat och allt annat än ett lyssnande på varandra. Under projektet pratade vi, könsuppdelat, om teman som sexualitet och porr. Eleverna fick också lyssna på »den andra gruppens« tankar.

Jag minns hur en av högstadiekillarna visade när jag inte lyckades nå fram till honom. Under en gruppövning reste han sig plötsligt upp. Solljuset sipprade in genom persiennerna, gjorde att linoleum golvet i den lilla förortsskolan såg ut som ett övergångsställe. »Om ni gick förbi en naken kvinna på gatan, skulle inte ni också passa på…?«

Han ville säkert provocera, testa gränser – men reaktionen var kanske också ett genuint intresse av att få veta hur vi tänkte.

»Rader av leende, nöjda män i kostym. Som så självklart anser sig kunna bestämma över kvinnors kroppar.«

Det var förra sommaren, dagen för beslutet om den nya abortlagstiftningen i USA. När högsta domstolen rev upp det över femtio år gamla domslutet och som ledde till att flera stater nu tillåts förbjuda abort – en återgång till de livshotande faror illegala ingrepp innebär. Jag minns ett fotografi i en tidning.Rader av leende, nöjda män i kostym. Som så självklart anser sig kunna bestämma över kvinnors kroppar.

Jag minns också när jag bläddrade runt bland kända mäns uttalanden efter att de kritiserats för sitt kvinnoförakt. »Men jag älskar ju kvinnor« var ett vanligt svar. Att på det sättet »hylla«kvinnor har ingenting med jämställdhet att göra, snarare ett sätt att försöka dölja vilken grupp som sitter på den verkliga makten. Detta betyder inte att alla män skulle ha makt över alla kvinnor, utan att systemet ger oss som grupp privilegier. Fortfarande.

Jag går sällan runt i vardagen och känner att jag har makt. Men om jag blir kissnödig på stan kan jag söka upp en offentlig pissoar. När jag och min son spelar fotboll behöver vi inte höra att vårt kön gör oss värdelösa. Jag behöver inte ha strategier för att bemöta dem som ser det som sin rätt att spana in och kommentera min kropp.

När jag går till vårdcentralen slipper jag oroa mig för att läkaren omotiverat ber mig ta av mig mina kläder, jag blir aldrig väckt på natten av att en okänd människa ringer och stönande frågar om jag sover naken. När jag åker hem sent från en fest behöver jag inte beställa en speciell manstaxi. Detta betyder inte heller att gruppen män inte också påverkas negativt av gamla normer och föreställningar, så klart. Att sitta fast i en trång bur är inte bra för någon.

»När män som grupp struntat i hem och barn så har det berott på att vi inte velat.«

Det går också framåt, sakta. Som pappagruppsledare möter jag män som plötsligt ska hålla i en bebis för första gången. Män som inte vill göra om samma misstag som den stora generation män som nu försöker förbättra relationen till sina barn genombarnbarnen. De har redan köpt den där bilbarnstolen. Nu har de tusen frågor de vill ha svar på.

Det försprång många upplever att kvinnor har när det gäller att ta hand om barn kommer inte av att hon har en medfödd biologisk kod som plötsligt vägleder henne, utan på att hon hela sitt liv uppmuntrats till att öva. Det kan vi också göra.

När män som grupp struntat i hem och barn så har det berott på att vi inte velat. Där det finns låg status finns sällan män. Hur många kvinnor har genom historien haft hemmet som intresse snarare än att det förväntats av dem? De unga pappor jag möter bryter mot normerna för maskulinitet genom att visa att omsorg och empati är en mänsklig egenskap, inte en kvinnlig. När det blir självklart går det inte längre att vara barnvakt till sitt eget barn.

Jämställd man är inget diplom utan ett ständigt pågående arbete. Ett par glasögon, kanske. Eller öppna öron.Mäns engagemang handlar inte om att ställa sig in hos kvinnor eller att plocka politiska poänger. Jag tror på feminism av samma anledning som jag tror på demokrati och mänskliga rättigheter. Och jag vet att det är ett kontrakt som aldrig får tas för givet, varenda seger som folkrörelserna gjort genom historien måste vi uppmärksamma och värna om. Speciellt när allt flyter.


Freddot Carlsson Andersson är författare, skribent och illustratör.

Fler artiklar

Essä Abort

Frihet i en liten påse?

På 1970-talet fantiserade feminister om konstgjorda livmödrar. I dag är vi närmare det än någonsin.