Spårsäkring vid våldtäkt brister i glesbygd

Det är en sval augustikväll och i den lilla studentlägenheten i Lycksele blandas drinkar på vodka och apelsinsaft. Sofia, 15 år, har rest från sin hemort för att hjälpa sin kompis Elina att komma i ordning med sitt nya liv.

Elina har – som många andra från Västerbottens inland – flyttat söderut för att gå gymnasiet i tätorten. På plats i lägenheten är ett gäng killar i samma ålder. En av killarna, Erik, lägger huvudet i Sofias knä. Hon avvisar inviten och får en till grogg. Sedan går det fort.

– Jag hade aldrig druckit alkohol och visste inte hur det funkade. Plötsligt blev jag jättefull och mådde illa. Elina hjälpte mig in på toaletten, berättar Sofia.
Klockan är runt åtta när Erik kommer in på toaletten och upptäcker Sofia på golvet.

– Han lägger sig ovanpå mig och säger åt mig att vara tyst. En stund senare, efter att han våldtagit mig, så somnade han. Jag ligger kvar med byxorna nere vid knävecken.

»På vägen till akuten berättar Sofia vad som hänt. Det bestäms snabbt att hon ska göra spårsäkring, för att säkra teknisk bevisning«

Snart upptäcker andra på festen vad som hänt. De försöker klä på Sofia, som däckat, och upptäcker att hon inte andas. Ambulanspersonalen bär ut henne från flerfamiljshuset på bår.

På vägen till akuten, där Sofia blir magpumpad, berättar hon vad som hänt. Det bestäms snabbt att hon ska göra spårsäkring, för att säkra teknisk bevisning.
Hon ska åka sjuktaxi 13 mil till Umeå, där det finns specialister. När bilen rullar iväg börjar hon minnas mer och mer vad som egentligen hänt. Resan, som tar 1,5 timme, känns lång.

– Jag grät och grät och hade panik. En sjuksköterska följde med i bilen och försökte trösta mig, men jag var jätterädd. Min pappa var på väg till sjukhuset och jag var orolig för vad han skulle säga. Jag var också orolig för vad min kille skulle säga. Tänk om han trodde att jag varit otrogen?

Sofias pappa, som blivit informerad om vad som hänt, börjar köra hemifrån mot Universitetssjukhuset i Umeå. En sträcka på 36 mil.

 _{Kartan ovan visar var avstånden är störst, enligt Ottars granskning. Zooma och panorera över kartan för att se orterna och avstånden, samt tre av de längsta vägarna. Grafik: Joao Neves}

Våldtäkt är ett brott som sällan leder till fällande dom. En förklaring är att det ofta saknas teknisk bevisning. Rebecca Lagh, jurist med inriktning på sexualbrott, beskriver spårsäkringen som den absolut viktigaste bevisningen vid våldtäktsrättegångar.

– Det är i många fall det som avgör fallet. Om man till exempel hittar DNA kan man knyta en person till brottet, och dokumentationen av skador kan stödja målsägandens berättelse.

Hon jobbar i Stockholmsområdet och berättar att nästan alla brottsoffer som hon företräder har gjort spårsäkring. Vid Södersjukhuset finns en akutmottagning för våldtagna som har öppet dygnet runt med specialister som är vana att möta brottsoffer och utföra undersökningen. I andra delar av landet ser förutsättningarna helt annorlunda ut.

Ottar har frågat alla Sveriges 21 regioner var spårsäkring efter våldtäkt görs, och svaren visar att man i vissa regioner kan behöva åka långt. I delar av Västerbotten, Norrbotten och Dalarna krävs en bilresa på tre timmar enkel väg.

– Det är en katastrof, skulle jag säga. Att sätta sig i bilen och åka flera timmar efter en våldtäkt är inte naturligt. Risken är att man helt enkelt inte klarar det. Man är ju mitt i ett trauma. Jag tänker också att det kan vara svårt att lösa resan rent praktiskt, särskilt för unga, säger Rebecca Lagh.

Hon tror att de långa avstånden leder till att utsatta inte orkar göra spårsäkring, och kanske helt struntar i att polisanmäla.

»Det pratas mycket om att fler fall måste leda till åtal och dom. Här får vi en del av förklaringen till varför det ser ut som det gör«
_{Rebecca Lagh, jurist}

– Det pratas mycket om att vi måste få upp antalet anmälningar, och att fler fall måste leda till åtal och dom. Här får vi en del av förklaringen till varför det ser ut som det gör, skulle jag säga.

Även för personer som gör den långa resan till spårsäkringen menar Rebecca Lagh att avståndet kan påverka ens förutsättningar juridiskt.

– Bevisningen kanske försvinner. Det är inte rättssäkert, säger hon.

Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid, som har ett särskilt ansvar för spårsäkring och omhändertagande av offer för sexualbrott, ska undersökningen göras så snart som möjligt för att inte bevisen ska förstöras. 

Sofia borde egentligen inte ha behövt åka till Umeå utan spårsäkringen borde kunnat göras i Lycksele. Lycksele lasarett är ett av de sjukhus där undersökningen görs, enligt regionen. Att hon skickades till Umeå beror troligen på hur bemanningen såg ut i Lycksele just den kvällen. Det kan också ha spelat in att hon var minderårig. Kanske fanns ingen personal i tjänst med kompetens att undersöka barn, skriver en representant från regionen i mejl till Ottar. 

Att resan till spårsäkringen kan bli extra lång för unga gäller även i andra regioner. Ungdomsmottagningarna i Norrbotten hänvisar till exempel minderåriga till Sunderby sjukhus, vilket innebär att den som bor längst upp i norr måste köra 4,5 timmar enkel väg.

När Sofia väl kommer fram till universitetssjukhuset i Umeå upplever hon personalen som väl förberedd. De tar bilder av blåmärken och rodnader, topsar henne för att samla DNA-bevis, gör ultraljud och tar hennes kläder.

– De var professionella och väldigt duktiga på att förklara vad som skulle hända och varför. Men ultraljudet var hemskt. 

Sofia polisanmäler våldtäkten. Rättegången hålls bara en månad senare. Erik blir fälld i tingsrätten och döms till 130 timmars ungdomsvård. Han får också betala skadestånd på 115 000 kronor till Sofia.

– Det kändes otroligt skönt. Som jag förstår det vägde den tekniska bevisningen tungt i bedömningen, tillsammans med vittnesmål och filmer.

Advokat Inger-Ann Omma är verksam i Västerbotten och var Sofias målsägarbiträde. Hon menar att avstånden till spårsäkring är ett stort problem för hennes klienter. För unga som varit med om ett trauma blir det ytterligare en börda. 

– Trettio mil är långt att åka om man är traumatiserad efter ett övergrepp.

»Varje år görs cirka 2 000 spårsäkringsundersökningar i Sverige. Hälften av dem görs på Södersjukhuset i Stockholm.«

Hon tycker att kompetensen borde spridas så att spårsäkringen kan göras på vårdcentraler i glesbygd.

Enligt Anna-Lena Danielsson (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Västerbotten, är det svårt att säkra rätt kompetens på vårdcentralerna, och det är därför man har beslutat att spårsäkringen ska göras vid något av de tre sjukhusen.

– Det är fruktansvärt det man varit utsatt för och vi behöver ha ett tryggt och säkert omhändertagande. Jag håller fullständigt med om att det är långt, särskilt när man har varit utsatt och världen har rasat ihop runt omkring en, men det är så vi kan säkerställa att vi har kvalitet i detta, säger hon.

Att spårsäkringen görs centralt vid vissa sjukhus och inte vid vårdcentralerna tycker Inger-Ann Omma bygger på en storstadsnorm som bortser från behoven i glesbygden. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

– Vem gynnar det mest hur spårsäkringen är organiserad idag? Frågar du en kvinna i Dikanäs så är det inte säkert att det är bäst för henne att det görs centralt på de stora regionsjukhusen – hon vill kunna åka till Storuman och få en adekvat undersökning. Vi är ett land med väldigt mycket landsbygd. Jag är så trött på att den här är storstadsnormen. 

Hon anser att regionerna har ett stort ansvar att se till att alla får en adekvat undersökning, oavsett var man bor. Då, menar hon, krävs det att regionen gör en satsning. Personalen skulle till exempel kunna gå bredvid och lära sig hur det fungerar på de stora sjukhusen. 

Att kompetensen i dagsläget brister vid vårdcentralerna har Sofia, från Tärnaby, fått erfara personligen.

Sedan hon våldtogs som 15-åring har hon utsatts ytterligare en gång. När det blev tal om att resa för spårsäkring ville hon inte åka. Då ordnade polisen så att hon fick göra undersökningen i sjukstugan i Storuman, men det blev en jobbig upplevelse.

– Läkaren visste inte hur man gjorde. Hon satt och läste i pappret, slog på datorn och kliade sig i huvudet. Det var så oproffsigt. Det var nästan så att jag fick berätta vad som var nästa steg. Jag kände mig inte alls trygg. 

Den här gången räckte inte bevisningen i domstol och fallet lades ned. 

Advokat Inger-Ann Omma var Sofias målsägarbiträde även den här gången. 

– Jag vet faktiskt inte varför de lade ned fallet, men jag kan tänka mig att det delvis handlade om att den tekniska bevisningen haltade, säger hon. 

Ottar har sökt sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD), som väljer att svara på mejl. Ministern skriver att hon tycker att det är fel att möjligheterna att göra spårsäkring ser olika ut över landet, att människor ska få vård efter behov, inte efter postnummer.

Elisabet Lann lyfter fram att regeringen i början av 2026 gjorde en satsning på 190 miljoner kronor till regionerna för att öka jämlikheten och förbättra vården för personer som utsatts för sexuellt våld.

»Pengarna kan användas till särskilda mottagningar, för att förbättra rutinerna för spårsäkring och stärka kompetensen inom vården« skriver ministern.

Enligt Anna-Lena Danielsson (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Västerbotten, har regeringens satsning bland annat använts för att starta ett centrum mot våld i inlandet. Att korta avstånden till spårsäkring skulle enligt henne dock kräva helt andra resurser.

– Västerbotten är ett gigantiskt län, och det är inte vem som helst som kan utföra de här spårsäkringarna.

Varje år görs cirka 2 000 spårsäkringsundersökningar i Sverige. Hälften av dem görs på Södersjukhuset i Stockholm, vilket Nationellt Centrum för Kvinnofrid förklarar med det stora befolkningsunderlaget i Stockholmsområdet.

»Vi är vana här uppe med långa avstånd. Men just när det gäller våldtäkt blir det så orättvist. Det är så omständligt att ta sig till sjukhusen att det knappt är ett alternativ«
_Sofia

Inger-Ann Omma vänder sig emot den förklaringen, eftersom hälften av Sveriges befolkning inte bor i Stockholm. 

– Det handlar nog snarare om att spårsäkringen är mer lättillgänglig där, säger hon.

Sofia är idag 20 år, och hon har många tankar om spårsäkringarna.

Hon tror att avstånden i norr absolut påverkar rättssäkerheten i våldtäktsmål. 

– Det är många i min vänskapskrets som har blivit utsatta, men det är ingen mer än jag som gjort spårsäkring. Själva förloppet drar ju ut på en redan hemsk situation och förlänger den. Man sitter själv med sina tankar i en bil och har inget annat att göra än att grotta ned sig i vad som hänt. 

– Vi är vana här uppe med långa avstånd. Men just när det gäller våldtäkt blir det så orättvist. Det är så omständligt att ta sig till sjukhusen att det knappt är ett alternativ. 

---

Charlie Olofsson och Ida Måwe

Fotnot: Sofia har valt att vara anonym och heter egentligen något annat.