Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Tien på demonstration mot HB1570, lagen om att »rädda unga från experiment«, 21 juli 2021. Foto Ebony Blevins.
Reportage HBTQI

»Trump är inte det värsta som kan hända oss«

Det talas om 2021 som ett »rekordår« för antitrans-lagstiftning i USA. Vad händer nu, när Biden har makten? Ottar reste till Little Rock i Arkansas och Memphis, Tennesse – två av de stater där transpersoners rättigheter är under attack – och träffar aktivisterna som håller hoppet om en bättre framtid levande.

På flygplatsen i Little Rock, Arkansas hänger fotografier på Bill och Hillary Clinton, och från högtalarna spelas en hissmusikversion av ledmotivet från Dawson’s Creek. Vårt hotell ligger bara minuter från flygplatsen och var vi än åker tar det ungefär tio minuter. Little Rock är en liten storstad. I innerstaden bor ungefär 200 000, i storstadsområdet runt 740 000, och i staten Arkansas totalt dryga 3 miljoner.

I april blev Arkansas den första staten i USA att göra könsbekräftande behandling för ungdomar under 18 olagligt. HB1570, som lagen heter, gör det olagligt för läkare att skriva ut preparat som pubertetsblockerare och förbjuder samtidigt både allmänna medel och försäkringsbolag från att finansiera könsbekräftande vård.

Transpersoner har, speciellt det senaste decenniet, blivit måltavlor för det konservativa kulturkriget i USA. Så kallade »bathroom bills«, lagar som riktar sig mot transpersoners rätt att använda de toaletter och omklädningsrum som motsvarar ens kön, har blivit ett sätt att utmåla transpersoner som förövare, ett hot mot cispersoner. Något sådant hot existerar inte enligt någon sorts reell statistik, utan istället blir transpersoner assymetriskt utsatta för våld och hot.

Under Donalds Trumps ledning revs den handledning som Barack Obamas justitie- och utbildningsdepartement tidigare hade skrivit om att skolor måste tillåta transpersoner att använda den toalett som motsvarar ens könsidentitet, och sedan 2016 har liknande lagar föreslagits i Arizona, Illinois, Kansas, Kentucky, Massachusetts, Minnesota, Mississippi, Missouri, South Carolina, Tennessee, och Texas.

»Transpersoner har blivit måltavlor för det konservativa kulturkriget i USA.«

2021 har varit extra dystert, hittills det värsta året i modern tid i USA för lagstiftning som siktar mot transpersoners rättigheter, med över 110 lagar sedan i januari. Trots att Demokraterna nu har regeringsmakten, något som Tien, som vi träffar på vårt första stopp på resan i landets södra stater, kallar för »hämndröstning«.

Kulturcentret Intransitive, som fysisk plats, är under omvandling när vi kommer dit. På skylten utanför står det »Frisör«, och innanför den håller rum på att bli andra rum, och vi kliver försiktigt runt färgbyttor, virke och verktyg. Tien målar upp bilden av hur det kommer att se ut när det är färdigt.

– Där framme är scenen, och när man står här kommer färgen på de olika väggarna bilda transflaggans färger.

Hen pekar ut olika detaljer i detta blivande kulturcentrum för transpersoner, och visar oss runt i rum fyllda med drömmar som är på väg att gå i uppfyllelse, innan vi sätter oss på scenen för att göra intervjun. Bredvid Tien sitter Rumba, som grundade Intransitive. Rumba och Tien är båda ickebinära transpersoner som använder they/them-pronomen på engelska. Rumba startade Intransitive när hen var del av en annan transorganisation, men som hen upplevde som afro- och xenofobisk.

– Jag kunde inte hitta något utrymme där jag kunde vara trans och invandrare, eller trans och latinx, så till slut lämnade jag organisationen. En av styrelsemedlemmarna följde med mig, och det var liksom »hey, nu startar vi något nytt«.

Det var 2017. Och när Republikanerna under förra året började stifta lagar som riktade sig mot transpersoners rättigheter var det Intransitive som spred informationen på sociala medier, som gjorde förklarande grafik, och som översatte texter till spanska.

Grundarna av Intransitive Rumba och Tien. Rumba sitter på en soffa medan Tien står lutandes med ena handen på soffan. Båda bär ansiktsmask.
Rumba och Tien på Kulturcentret Intransitive.

»Vi ville återinvestera i transsamhället.«

Rumba

Plötsligt hade de stöd, inte bara lokalt, utan även i Australien, Kanada och Mexiko. Donationer strömmade in, och snart föddes tanken om en fysisk mötesplats, någonting, någonstans, som skulle finnas kvar oavsett hur framtiden ser ut.

– När stora organisationer mottar stora summor pengar så går det ofta till administration och personal, men vi har gjort allt själva i Intransitive, de medel vi har haft har kommit ur våra egna fickor. Vi vet att vi kan jobba med det här utan att få betalt, så vi ville återinvestera i transsamhället, säger Rumba.

Och transsamhället i Arkansas är starkt, trots mäktigt motstånd. De flesta vi träffar känner till varandra och alla är ivriga att peka på andra som arbetar för att gör livet lite enklare för transpersoner i den amerikanska södern.

Dr. Gwendolyne Paige Herzig möter oss på en restaurang som heter Alley Oops i en strip mall, ett typiskt amerikanskt köpcentrum, en bit utanför centrala Little Rock. Hon kommer in som en virvelvind och pratar fort men tydligt och fokuserat, så som många välutbildade amerikaner gör. Gwendolyne driver apoteket Park West Little Rock tillsammans med sin bror, och trots att hon inledde sin transition för en i sammanhanget kort tid sedan, har apoteket blivit en knutpunkt för Little Rocks transsamhälle.

– Jag började läsa till farmakolog för att det var bra pengar, berättar hon mellan tuggorna.

Dr. Gwendolyne Paige Herzig. Foto Ebony Blevins.

»För mig har det varit som en saga.«

Dr. Gwendolyne Paige Herzig

Gwendolyne mötte sin fru redan i high school, och när hon inledde sin transition för ett och ett halvt år sedan, hade hon stöd av hela sin familj.

– Jag vet att det inte är den vanliga versionen av en transpersons historia, men för mig har det varit som en saga. Både familj och medarbetare har givit sitt stöd.

Hon är väl medveten om sitt relativa privilegium och det är en av anledningarna till att hon, tillsammans med sin bror som också är delägare i apoteket, bestämt sig för att hjälpa det lokala transsamhället så mycket hon kan.

– På Park West Little Rock erbjuder vi HRT (hormonbehandling, reds. anm) till självkostnadspris, gratis injektions-hjälpmedel och vi ger även sprutor över disk till de som inte vill injicera sig själva. Andra apotek tar ofta betalt för hjälpmedel, och det är ofta fel hjälpmedel för ändamålet.

Park West Little Rock är det enda apoteket i Arkansas med hbtqi-profil, men Dr. Gwendolyne Paige Herzig tycker att farmakologin fortfarande är mestadels opolitiserad. Hon anser att allmänheten är felinformerad om pubertetsblockerare, och att debatten ibland handlar om rena myter, som att minderåriga rekonstruerar sina könsorgan. Om lagen HB1570 kvarstår, så kommer det försämra hennes möjligheter att hjälpa transsamhället till en bättre vård.

– Formellt sett skulle jag inte kunna hjälpa minderåriga med tillgång till transvård, utan då kunna riskera att bli anmäld, kanske få min licens fråntagen, säger hon.

Vi kör vidare mot centrala Little Rock, och springer in i Tien igen på väg ut, innan X och Tig hälsar och välkomnar oss in till Lucie’s Place. I en affärslokal på gatuplan har rummen inretts efter de behov som de, ofta hemlösa, transpersoner som passerar genom lokalen har. Här finns duschar, kök, en hel garderob med donerade kläder, hygienartiklar och andra nödvändigheter, och på baksidan, en liten trädgård där några modesta tomatplantor sträcker sig mot himlen.

– Idén är att folk från communityt ska ha utrymme att plantera vad de vill i någon av rabatterna, att man ska få prova på och känna sig in. Att jobba i jorden med plantor, örter, sådant som växer kan också vara läkande, och skänka tröst och lugn, säger Tig, medan vi rör oss vidare genom lokalerna.

Efteråt sätter vi oss i rummet som vätter mot gatan och Tig fortsätter:

– När jag var i sena tonåren blev jag hemlös. Jag hade turen att ha vänner vars föräldrar var medelklass och de lät mig bo hos dem, och så levde jag i ett antal år tills jag lyckades bli stabil nog. Under den tiden jobbade jag mellan tre till fem jobb. Under samma tid började pusselbitar falla på plats om att vara svart och samtidigt trans, och jag träffade andra transpersoner och det ledde till att jag ville göra något åt situationerna vi befann oss i.

Tig på härbärget Lucie’s Place.

Tig och X leder Lucie’s Place tillsammans och har också ett förhållande utanför arbetet. De är ickebinära transpersoner och har båda erfarenhet av kreativt arbete, Tig bland annat som designer och kostymör och X som filmskapare och interdisciplinär konstnär. Utöver lokalen vi befinner oss i, bedriver de även härbärgen för transpersoner som saknar tak över huvudet.

– Vi är det enda härbärget som riktar oss mot queer- och transpersoner i hela staten, så många kontaktar oss från ställen långt utanför Little Rock, och vi göra allt vi kan för att hjälpa dem också, berättar Tig. X fyller i:

– Det finns nationella nätverk för härbärgen, och nätverk specifika för Arkansas, och så finns det nätverk för organisationer som jobbar med trans- och sexuell frigörelse, vi är med i alla. Men det vi gör är unikt, vi arbetar intersektionellt och är inte längre endast tillhandahållare av tjänster eller en sluss till boende. Vi erbjuder också utbildning, och tar del av och utvecklar samhället vi tillhör. Vi kallar det samhällsskapande (community creation).

»Jag ska inte göra mig lustig och säga att jag saknar när Trump hade makten, för så är det inte.«

X
X, aktivist och ansvarig på Lucie’s Place

Tig menar att högerextremisterna under Trumps presidentskap fick modet att göra saker de inte vågat att göra tidigare, men i övrigt ser hen inte att mycket har förändats. X går ett steg längre i sitt resonemang.

– Jag ska inte göra mig lustig och säga att jag saknar när Trump hade makten, för så är det inte. Men jag genomlever en sorts existensiell irritation varje gång Demokraterna sitter i Vita Huset. Det är som att de viktiga samtalen tystnar för att det inte längre går att ta politiska poäng på våra lidanden. Under Trump fick högern kraft, men samtidigt försökte inte den liberala mitten förneka det heller.

Lagen HB1570 är den huvudsakliga rättsliga striden för transaktivister i Arkansas, och den sker under Bidens tid i Vita Huset. I grannstaten Tennessee rasar striden om en mängd olika lagar, som bland annat syftar att begränsa transungdomars rätt till vård och rätten att delta i idrott, och som ger föräldrar tillåtelse att avstå undervisning om sexualitet och könsidentitet i skolan. Parallellt med det diskuteras lagar som ger rätt till de som inte vill dela omklädningsrum eller toaletter med transpersoner, och som kräver att affärsidkare sätter upp anslag runt sina toaletter om att transpersoner »kan befinna sig« i lokalerna.

Det tar två timmar med bil från Little Rock till Memphis, och vi svänger in på parkeringsplatsen till vårt första möte i staden samtidigt som vår fotograf Ebony. Vi träffar Renae Taylor, på Transcend Memphis kontor som de delar med tidningen The Unleashed Voice, som riktar sig till svarta hbtqi-personer. Transcend Memphis ligger i en anonym företagspark med spegelblåa fönster, en sådan som man kan hitta lite utanför stadskärnan i varenda stad i hela USA. Men våningen är ombonad och trivsam. Renae inledde sin aktivism kring hiv och aids men startade Transcend Memphis efter att ha växt in i sin egen identitet som ickebinär svart transperson.

– Attityderna gentemot transpersoner har förbättrats här. Vi har till exempel inte sett någon dö här på ett tag. I flera år kartlade jag när transpersoner dog och blev felkönade efteråt, och vi har inte haft något fall på tre-fyra år, säger Renae.

Renae Taylor på organisationen Transcend Memphis.

»Trump är inte det värsta som kan hända. Det kan komma någon värre.«

Renae

Renae beskriver hur aktivismen växlade upp under tiden Trump satt vid makten. Samtidigt vred Trump tillbaka några av framstegen som gjorts under Obama-eran, och speciellt sådant som drabbar fattiga transpersoner, av vilka många är svarta.

– Memphis är väldigt polariserat efter ras, där de rikaste två procenten kontrollerar de på botten. På 1920-talet hade vi politiker som E.H. Crump som bedrev kampanj genom att dela ut vattenmeloner och korvmackor till svarta. Han har satt namn på gator, och hans hus är ett historiskt landmärke. Han är död, men Memphis är sig likt och styrs fortfarande av rika familjer.

Renae berättar om en utveckling där svarta familjer drivs ut från innerstaden, som plötsligt blivit attraktiv, av kapitalstarka vita. Gamla kvarter ersätts med nya, familjer med rötter i området drivs bort till förmån för en köpstark övre medelklass. Memphis är fortfarande i huvudsak en svart stad och Renae tycker att det märks i samtalet, att utmaningar för det svarta transsamhället tillåts stå i centrum i den transdiskussion som pågår. Men makten, medlen och makten över medlen styrs fortfarande ofta av de större organisationerna, där vita ännu har förtur.

– Många av organisationerna anställer inte svarta transpersoner, och när de gör det är det för att uppfylla ett mål inskrivet i ett anslag. Det är ett spel för gallerierna, och när man hamnar i en sådan position känner man sig nästan mer alienerad. Att ingen annan än jag ser ut så här i rummet.

»Makten, medlen och makten över medlen styrs fortfarande ofta av de större organisationerna, där vita ännu har förtur.«

I USA, där finansiering av sociala projekt ofta kommer från stiftelser, insamlingar och stipendier snarare än det offentliga, är att vara aktivist i viss mån en karriär, och icke-vinstdrivande organisationer är en kultur i sig. Att ha gått rätt skolor och rört sig i rätt cirklar är lika viktigt inom arbetet med sådant som hbtqi-frågor, som det är inom andra sektorer. Både i Little Rock och i Memphis beskriver de jag intervjuar hur de upplever att en viss typ av organisation suger åt sig mycket av de tillgängliga finanserna, utan att göra tillnärmelsevis lika mycket praktiskt arbete som många lokalt förankrade aktivister.

Rumba på Intransitive is Little Rock beskrev hur Human Rights Campaign absorberade en stor del av den tillgängliga finansieringen innan HB1570, för att sedan – när pandemin slog till – stänga sitt kontor och lämnade kvar arbetet med att se till att transsamhället hade tak över huvudet, mat för dagen och arbete till lokala eldsjälar som Intransitive och Lucie’s Place. Det är en berättelse som återkommer i alla intervjuer vi gör på vår resa i södern.

I Memphis kör vi vidare mot den sydöstra delen av staden och anländer tidigt till adressen Kayla Gore har givit oss. Vi väntar framför skelettet av två små hus på en prunkande gata i gassande sol. När Kayla anländer och kliver ur sin bil börjar hon berätta om sitt projekt redan innan jag hunnit sätta på bandspelaren. Husen, så kallade tiny houses, är ungefär halvfärdiga och medan vi pratar hälsar grannar på Kayla. Hon växte upp på den här gatan och det är med pondus och vana hon visar oss hur hon tänker sig projektets framtid. Projektet handlar om att skapa bostäder åt hemlösa transpersoner, och genom donationer samlar hon ihop pengar till att köpa mark, virke och bygghjälp.

– Vi skulle vilja fortsätta bygga i det här kvarteret. Där den där bilen står ligger huset jag växte upp i. Det här är vägen som jag tog till skolan och det brukade ligga affärer längs med vägen, ägda av svarta personer. Vi vill återbygga grannskapet.

»Vi vill återbygga grannskapet.«

Kayla
Kayla Gore står utanför två små hus.
Kayla Gore utanför ett påbörjat hus i tiny house-projektet.

Hon berättar att kvarteret – som fortfarande är fullt av liv men som är märkt av tiden och av fattigdom – en gång var berömt, ett historiskt distrikt med gamla vackra hus. Nu är många av de husen borta, några finns kvar. När stålverket stängde försvann pengarna från området och många flyttade.

Kayla Gore, grundare av My Sistah’s House. Foto Ebony Blevnis.

Tiny house-projektet startade under pandemin som ett sätt att försöka möta den nöd som Kayla mötte i transsamhället. My Sistah’s House, Kaylas första projekt som härbärgerar hemlösa transpersoner och som fanns redan innan pandemin, kunde bara ta in fyra personer åt gången. Med pandemin var det plötsligt fler som sökte sig dit som upplevde hemlöshet, eller som befann sig på gränsen till hemlöshet.

– Vi trodde inte då, när den startade, att pandemin skulle hålla på i nitton månader, men vi ville försöka hitta lösningar som fungerade om det skulle hända igen. Och det vi kom fram till var att vi måste bygga permanenta hem, istället för som tidigare, ge en månads respit för att kunna ta sig ur hemlöshet för egen maskin.

Vi avslutar vår Memphis-resa med att äta äkta Tennessee BBQ med Kayla och fotografen Ebony på en restaurang där Kayla tidigare arbetat.

Jag frågar de jag möter om deras hopp och rädslor inför framtiden för transpersoner i USA. Många nämner Equality Act som förhindrar diskriminering på grund av kön, sexualitet eller könsidentitet, och hoppet att den ska passera under Joe Biden. Rumba på Intransitive i Little Rock hoppas att det de bygger upp skapar en generation av transmigranter som kan leda rörelsen in i framtiden.

– Jag hoppas att vi kan skapa ett ökat utrymme för organisering av transmigranter som kan driva frågor som rör oss, säger Rumba.

Renae hoppas på en högre standard för transpersoner.

– Jag vill att transpersoner ska ha tillgång till jobb, till bostäder. Jag vill att transpersoner ska slippa sexarbeta för sin överlevnad. Jag vill förtjäna respekt från de som kommer efter mig, att de ska se hur vi skapade en väg genom det som man tidigare varit tvungen att göra för att överleva. Att transpersoner ska ha tillgång till den amerikanska drömmen, att kunna äga ett hus, ha ett jobb, leva med en partner eller starta familj.

Hen räds en framtid där valet av Biden följs av en repressiv motreaktion.

– Trump öppnade dörren för en sorts retorik vi inte sett förut, men det betyder inte att att Trump är det värsta som kan hända. Det kan komma någon värre. Vi måste bygga väljargrupper nu. Parallellt med alla »bathroom bills« pågår inskränkningar av rätten att rösta. Svarta och bruna personer slöt upp vid valurnorna för Biden i samlad trupp, och nu är det oss de (Republikanerna, reds. anm.) vill ha ihjäl. De vill ta tillbaka makten. Det är min rädsla. Att det som kommer efter är diktatur, att våra friheter försvinner, säger Renae.

Kaylas oro handlar mer om det hon har framför sig.

– Att inte bli klar med det här projektet är min enda skräck just nu. Att jag inte blir klar med åtminstone tjugo hem. När det gäller lagar så litar jag på lokalsamhället, här hänger inga skyltar om att »transpersoner vistas här« och jag ville inte se några heller. Motiven spelar ingen roll, det är helt ologiskt.

När vi landat hemma i San Francisco pratar jag med Dahron som även hon bor utanför Nashville. Under tiden Dahron levde i garderoben var tävlingscykling hennes tillflykt, så lagarna som ämnar att utestänga transungdomar från idrott blir extra personliga.

– Cykling blev för mig ett gömställe mitt ute i ljuset. Kläderna, att man rakade benen. Kroppar som var både manliga och kvinnliga som liksom förvandlades till något mittemellan.

Transkampen förs, och måste föras, på många plan samtidigt. Lagarna som förhindrar transungdomar att delta i sport, att använda skoltoaletten och att få tillgång till vård måste givetvis bekämpas. Samtidigt får man inte glömma bort att många transpersoner, ungdomar såväl som vuxna, kan bli utan vård på grund av till exempel fattigdom eller avsaknad av amerikansk legitimation. Att komma ut som transkvinna när man är vit är en sak, och när man är svart, delvis en annan. Och att inte se eller erkänna de skillnaderna, skapar normer som gynnar de som har det lättare. Dahron, som är vit, gift, har barn och fast jobb håller med.

– Jag vet att min resa har varit enklare, inte bara för att jag har försäkring som gjorde att jag hade tillgång till hormoner och till kirurgi, utan också att mina föräldrar kom från en klass som har den relativa rikedomen. Så även de stegen vi tar framåt nu, skär över olika samhällsskikt, olika klasser. Och klass är ett ord vi inte gillar att använda i USA.


Text Tomas Hemstad, frilansjournalist och Daniel Blair, researcher, bosatta i San Francisco.

Bilder Ebony Blevins, fotograf baserad i Little Rock, Arkansas.


Läs mer

»Det här är min fristad« av Zehra Abid 

Allt fler hbqti-personer flyr Centralamerika av Linnéa Fehrm

Utan oss ingen framtid av Zafira Vrba Woodski 

Fler artiklar

Krönika HBTQI

Så länge vi inte tystnar

Juliet Atto ser tillbaka på vågen av kompromisslös aktivism från unga, arga, rasifierade queers.

Krönika HBTQI

Barnen gör oss inte fria

Hur blev kärnfamiljen målet i queera liv? Vad hamnar i skuggan i hbtqi-kampen när fokus ligger på att skaffa barn.

Intervju HBTQI

Hej Aktivist: Angelica Polmonari och Atilla Yoldas

Möt Angelica Polmonari som är aktiv inom Italiens största ideella hbtqi-rätssorganisation Arcigay och Atilla Yoldas som föreläser på tema jämställdhet och manlighetsnormer.