Känns Sveriges vädjande till sunt förnuft och folkvett säkrare, eller upplevs det som tryggare att stänga ner skolor och begränsa rörelsefriheten, som i Tyskland? Marit Östberg som befinner sig i Berlin, vill veta om människor känner sig trygga med besluten politikerna tar under coronakrisen.
När coronakrisen började befann jag mig i Berlin och har sedan dess följt utvecklingen av hur Sverige och Tyskland behandlar krisen olika härifrån. Det har varit nervkittlande. Är Sveriges väg riskabel, eller är vädjandet till sunt förnuft och värnandet av demokrati och ekonomi en tryggare väg att gå? Hur bra är det att stänga skolor och med tvång begränsa människors rörelsefrihet, som i Berlin? Är den mentala och demokratiska ohälsa som dessa strategier riskerar kanske värre än virusspridningen?
»Jag blickade oroligt fram och tillbaka mellan Italien och Sverige medan virusvågen tog sig upp genom Bayern via Berlin för att fortsätta mot norr.«
Jag blickade oroligt fram och tillbaka mellan Italien och Sverige medan virusvågen tog sig upp genom Bayern via Berlin för att fortsätta mot norr.
Den 22 mars infördes restriktionen att högst två personer får gå i grupp på Berlins gator. Det kändes förståeligt. Det är mycket tveksamt om folket i min stadsdel med runt 15 000 människor per kvadratkilometer skulle hålla sig till frivilliga förmaningar i vårsolen. Jag tittade norrut mot Sveriges (dåvarande) 500-personersgräns och höll andan. Ännu fanns chans till förebyggande åtgärder. Men inga ansatser verkade göras för att börja testa sjukvårdspersonal, skyddsutrustning plockades inte fram inom vård och hemtjänst. Och varför gav Folkhälsomyndigheten inte riktlinjer som byggde på det faktum att även symptomfria personer kan bära viruset? Jag blev bekymrad.
»Jag oroar mig för Ungern och Polen, alla världens övervakningssystem och militärer.«
Vänner och familj i Sverige lugnade mig. Även utan tvångslagar tog svenskarna sitt ansvar i krisen. Kanske inte i Stockholm så mycket, men på andra ställen i landet hölls distansen respektfullt, sa de. Jag borde oroa mig mer för demokratin i världen – för det är just den där rädslan som diktatorerna nu profiterar på. Det komplexa dilemmat blev som ett ultimatum. Demokrati eller diktatur. Smittspridning eller överkontroll.
Jag oroar mig för Ungern och Polen, alla världens övervakningssystem och militärer. Jag oroar mig för att människor i riskgruppen smittas när viruset sprider sig. Jag är ett skilsmässobarn och det jag är räddast för i hela världen är att behöva välja mellan två poler som är omöjliga att välja mellan.
För att få någon slags ordning i mitt tilltrasslade tillstånd skickade jag ut frågor till vänner i olika delar av Sverige och i Tyskland (Berlin). Jag ville ta reda på om människor känner sig trygga med de beslut som tas av politikerna nu. När jag ser resultaten av min personliga mikrostudie är det slående att många, oberoende av land, har förtroende för de åtgärder som vidtas.
»Hbtqi-aktivister som inte alltid varit i linje med svenska Folkhälsomyndighetens logik lyssnar nu med förtroende på experterna.«
Även personer som länge jobbat för minoriteters rättigheter, och i vanliga fall brukar vara kritiska till huruvida politiska beslut inkluderar allas väl, är förstående när beslutsfattarna nu tar ställning med experter i ryggen.
I Berlin tycker kompisar som definierar sig långt åt vänster att restriktionerna är rimliga. Hbtqi-aktivister som inte alltid varit i linje med svenska Folkhälsomyndighetens logik lyssnar nu med förtroende på experterna.
Visst märks det en oro i Berlin kring demokratiutvecklingen, och för barns mående när dagis stängt och all skolundervisning flyttat online. En del menar att rädslan för Covid-19 är överdriven och skadligare än viruset självt. Och om id-kontroll-tvånget, som diskuterades här, hade införts så hade kritiken blivit starkare. Men poliserna är förvånansvärt vänliga när de nosar runt med piketbilarna i parkerna.
En vän som blev bötfälld för att ha suttit för nära en person beskriver händelsen som odramatisk eftersom reglerna är viktiga att ta på allvar. De trodde sig sitta med 1,5 meters avstånd från varandra men vid mätning visade det sig vara knappt 1 meter.
Men ja, det är farofyllt när polisnärvaron ökar och civila börjar kontrollera varandra. Rasismen trappas upp och papperslösas situation blir ännu mer riskabel.
»Då arrangerades en spontan »kö« utanför ett bageri. I nästan 900 meter köade 180 människor för att köpa frallor. »Munskydd är ingen munkorg. Motstånd trots kris«.
Så vänligt blir det heller inte när folk ändå vill utnyttja sin demonstrationsrätt. Polisen har stängt ner demonstrationer med hälsofara som argument. I nyheterna läser jag hur en manifestation som skulle hållas mot tysk migrationspolitik inte fick tillstånd på grund av Covid-19-restriktionerna. Då arrangerades en spontan »kö« utanför ett bageri. I nästan 900 meter köade 180 människor för att köpa frallor. »Munskydd är ingen munkorg. Motstånd trots kris« ska det ha stått på ett av alla plakat.
Kanske är pengar den viktigaste grunden till att många vänner här i Berlin känner sig trygga ändå. Frilansare som förlorat sina uppdrag på grund av krisen kan fylla i namn och företagsnummer i ett internetformulär och fått 5 000 euro (ungefär 50 000 kronor) utbetalda på sina konton. Så enkelt kan det vara i ett rikt land för vissa. Min kompis inom livsmedelsindustrin däremot, som fortsätter att gå till det som här kallas för »systemrelevanta« jobb, känner sig inte så inkluderad i samhällets trygga rum.
»Undervisningen har flyttat online men för att få sin examen tvingas hen att gå till praktikplatsen rent fysiskt och där trängas med andra på liten yta.«
Berättelserna jag får från mina svenska vänner kring hur staten hanterar krisen är mer känsloladdade. De som har kunnat ta med sig jobbet hem och inte är i riskgruppen är nöjda med myndigheternas direktiv. En kompis som gör praktik på en yrkesutbildning uttrycker däremot stor oro. Undervisningen har flyttat online men för att få sin examen tvingas hen att gå till praktikplatsen rent fysiskt och där trängas med andra på liten yta. Många på yrkesutbildningen är flyktingar och invandrare och deras livssituation är helt beroende av examensbeviset.
Störst frustration möter jag dock hos de svenska vänner som jobbar inom medicin. De jag talat med menar att Folkhälsomyndigheternas riktlinjer är otydliga, består av dubbla budskap och undanhållande av information. 50-personersgränsen för allmänna sammankomster innebär alldeles för stor spridningsrisk, och nödvändig skyddsutrustning inom vården har satts in för sent, säger de. Testning av personal har varit nästan obefintlig. En vän menar att äldre och svaga grupper har »offrats« och att glappet mellan fotfolket och beslutsfattarna har varit alldeles för stort. »Ättestupa« är ett ord som verkar ha gjort comeback i svensk vokabulär.
»Här har inga bärande system ännu utvecklats för att lösa problemet med det ökade våldet i hemmet och den eskalerade rasismen.«
En apotekare och en läkare säger från var sitt håll att de är förtvivlade över människors (även sina egna kollegors) blinda förtroende för Sveriges hållning. De har båda flyktingbakgrund och vet att priset kan vara högt om man har ett okritiskt förtroende för politiker i ett katastrofläge. Godtrogenheten mot Folkhälsomyndigheten skulle kunna stå Sverige dyrt, menar de.
Precis som i Sverige riktar sig Tysklands skyddsnät hittills i första hand till en medelklass som kan jobba hemifrån. Här har inga bärande system ännu utvecklats för att lösa problemet med det ökade våldet i hemmet och den eskalerade rasismen. Inga hållbara insatser för att stötta trångbodda, drogberoende, bostadslösa, papperslösa och asylsökande.
Covid-19-krisen har satt ett förstoringsglas över världen. De grupper som redan är mest utsatta i samhället är också extra sårbara för viruset. Giriga maktspel mellan länder i EU kommer upp till ytan och redan auktoritära stater kan köra på ännu hårdare. Vi som lever i demokratier skulle kunna säga stopp nu. Vi har möjlighet att införa medborgarlön, grundläggande mänskliga rättigheter för migranter och asylsökande och att skapa pålitliga vårdsystem utan vinstintresse. Det skulle bli ett tryggare samhällsrum när nästa kris kommer.
Text Marit Östberg, Kulturarbetare
Bild Branderburger Tor/Getty, Marit Östberg/Alexa Vachon
Fotnot: onsdag den 15 april beslutade Tyskland att försiktigt börja »låsa upp« samhället. Exakt hur och i vilken takt bestämmer förbundsländerna själva beroende av politiskt styre och hur hårt de drabbats av krisen. I Berlin kan fler affärer öppna, även bibliotek, djurparker och frisörer. Skolorna öppnar stegvis från den 20:a april för äldre elever och avgångsklasser. Förskolor kommer förbli stängda (förutom för barn till »systemrelevanta« vårdnadshavare som fortsätter gå till specialöppna förskolor). Restauranger fortsätter att erbjuda endast hämtmat. Distanseringsreglerna gäller ett tag till och masker rekommenderas i lokaltrafik och affärer. Stora tillställningar, som konserter, är förbjudna fram till 31 augusti.
