Alan Turing ler i sin himmel

Sent ska syndaren vakna, heter det. Det är dock ingenting mot hur länge det dröjer innan syndarens heder återupprättas. Sedan något decennium tillbaka befinner
sig den västliga kulturen i ett slags retroaktiv rehabilitering av 1900-talets offer för en heteronormativ världsordning. Härom året kom filmen Milk där politikern Harvey Milk rättmätigt tillmättes sin enorma betydelse för hbtq-kampen. Under 2015 har en biopic om upploppen vid Stonewall premiär. Och här i Sverige har de unga män som dog under aidskrisen i Sverige under 80-talet, åter förlänats sina röster i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Bioaktuella och Oscarnominerade The Imitation Game, som handlar om den inflytelserika brittiska matematikern Alan Turing, kan definitivt placeras in i denna tradition. 1952 dömdes Turing för grovt osedlighetsbrott på grund av sin relation med en ung man och fick välja mellan två påföljder: fängelse eller hormonbehandling. Han valde det senare och det blev hans död. Fysiskt vanställd och förtvivlad över att behandlingen förgrumlade hans intellekt tog han livet av sig 1954. 60 år senare benådades han postumt av engelska drottningen och fick samtidigt ett senkommet tack för att hans viktiga bidrag i kampen för att knäcka tyskarnas enigmakod och som förkortade andra världskriget med minst två år.

Turing var avgjort en hjälte och förtjänar alla hyllningar i världen. Just därför önskar man honom en bättre film än The Imitation Game som vacklar mellan tunggumpad Hallmarkestetik och en ganska lättsinnig inställning till historiska skeenden. Det här är en film som vare sig fördjupar sig i matematiska variabler eller de rent fysiska aspekterna av homosexuell driftsutlevelse utan håller tematiken på salongsfähig nivå. Turing förblir en egendomligt undflyende person, trots Benedict Cumberbatchs skickliga gestaltning. Först i upplösningens skildring av den tortyrliknande hormonbehandlingen får han konturer som sträcker sig bortom det kärvt snillrika och heroiska.

Det utesluter inte att The Imitation Game har intressanta aspekter på det liv som Turing — och, nota bene, ytterligare mängder av brittiska bögar, flator och transpersoner — tvingades leva under större delen av 1900-talet.

Turing väljer sin egen väg. Han identifierar sig efter hand mer med den maskin som han utvecklar för att knäcka enigmakoden, än med människorna i sin omgivning. Datorn. Genom vilken nya generationer av bögar och flator knyter emotionella och sexuella kontakter. Man får föreställa sig att Alan Turing ler över denna ironi i sin himmel.