»Jag sa att jag hatar min kropp. Det stämmer inte, men det är vad de vill höra.«

När Angelia Skhlipers berättar om tiden på klinik återkommer hon till gallren framför fönstren. Vi möts vid det psykiatriska sjukhuset Pavlov i Kiev, där kommissionen för könsidentitetsutredningar (Commission on the issues of change/correction of gender) har sina sammanträden. Vi ska träffa psykiatern Sergei Shum, men han syns inte till än.

– Det var precis som ett fängelse.

Angelia Skhlipers rör sig hemvant i lokalerna. Som koordinator för transorganisationen T-ema har hon ett nära samarbete med de medicinska experterna. Lite för nära, menar vissa. Inom andra delar av hbtq-rörelsen ifrågasätts samarbetet och T-ema kritiseras för att ha en normativ syn på kön. Angelia Skhlipers verkar inte ta åt sig av kritiken.
– Vi måste prata med kommissionen. Det är så här vi kan förändra, säger hon.

Hon visar in i konferensrummet på tredje våningen i en sliten kontorsbyggnad. Genom fönstret ser vi ut över sjukhusområdet. Det är fredag eftermiddag och ödsligt mellan de kaklade byggnaderna. I den internationella diagnosmanualen ICD klassas »transsexualism« och andra »könsidentitetsstörningar« som psykiatriska sjukdomar.

»Den obligatoriska tiden i slutenvården tillbringade hon på en psykiatrisk klinik i Donetsk. Där placerades hon på en avdelning för män.«

I Ukraina syns några av sjukdomsklassificeringens mest extrema konsekvenser. För att få korrigera juridiskt kön och få tillgång till könsbekräftande vård måste du gå med på att bli inlåst för observation. Det ställs också krav på sterilisering och du får inte vara gift eller ha barn som är under 18 år. Utredningen kan i värsta fall ta flera år, och kosta mycket pengar.

Det krävs också ett godkännande från kommissionen, som sammanträder två gånger om året för att få genomgå en könsbekräftande behandling. Patienter måste resa till huvudstaden Kiev för att få sin bedömning gjord och mötena hålls här, i konferensrummet på Pavlov. Golvet upptas helt av ett stort u-format träbord med högblank lack. Vid u:ets öppning står ett litet, fristående bord.
– Det är där patienten sitter, säger Angelia Skhlipers.

När Angelia påbörjade sin utredning bodde hon i östra Ukraina. Den obligatoriska tiden i slutenvården tillbringade hon på en psykiatrisk klinik i Donetsk. Där placerades hon på en avdelning för män, och alla utom hon hade diagnosen schizofreni. De var de totalt 50 patienter som levde efter ett strikt schema med väckning klockan sex på morgonen följt av städning, frukost och andra aktiviteter tills lamporna släcktes klockan nio på kvällen. Värst var duschrummet, säger Angelia Skhlipers.

– Det fanns ingen möjlighet att stänga om sig. Vi hade inget privat utrymme. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det var helt fruktansvärt.

Hon blev kvar på kliniken i en månad. Under tiden hon satt inlåst träffade hon en psykolog och gjorde tester, fast mest satt hon bara av dagarna.

– Det fanns ingenting att göra mer än att stirra i väggen. Internet och tv var förbjudet, säger hon.

»Vi kommer att sticka ut som ett positivt exempel bland de forna Sovjetländerna.«

– Vissa läkare tycker att slutenvård är nödvändigt för att kunna skilja mellan transsexualism och schizofreni. Det är så kravet motiveras, förklarar psykiatern Sergei Shum, när han öppnar dörren och visar oss in på sitt kontor.
Människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Transgender Europe har kritiserat utredningsproceduren i Ukraina och krävt förändring. I ett öppet brev till landets hälsominister beskriver de den nuvarande processen som förnedrande och inhuman.
– De har helt rätt, säger Sergei Shum.

Han menar att den medicinska expertisen i Ukraina har svängt och att det nu finns en bred vilja att förändra utredningsproceduren.

Angelia Skhlipers är mycket hoppfull. Arbetsgruppen håller på att ta fram ett förslag till nya regler. Som representant för T-ema sitter hon själv med i gruppen, som i övrigt består av medicinska experter. När den här texten skrivs är förslaget ute på remissrunda. Senare i år ska det lämnas till hälsoministern som har sista ordet. Ingen ska pressas att sterilisera sig, slutenvården ska bort och ungdomar ska kunna få medicinsk vård från 14 års ålder. Det är de viktigaste förändringarna i förslaget, tycker Angelia Skhlipers.

– Jag hoppas verkligen att det går igenom. Vi kommer att sticka ut som ett positivt exempel bland de forna Sovjetländerna, säger hon.

»Jag är gay, och nu har jag dessutom använt min livmoder. De kommer inte acceptera det. «

Två dagar senare träffar vi transaktivisten Fritz von Klein, som skakar på huvudet när vi frågar om det nya förslaget.
– Jag litar inte på experterna och inte på T-ema heller, säger han.

För två år sedan satt han vid det där lilla bordet i konferensrummet på Pavlov, omringad av läkare och psykologer.

– De ställde intima frågor om mitt sexliv och hur jag ser på min kropp. Jag är gay, men det sa jag inte. Jag sa att jag inte kan få orgasm och att jag hatar min kropp. Det stämmer inte, men det är vad de vill höra, säger han.

När kommissionen frågade hur han såg på sterilisering kunde han inte ljuga.

– Jag vill inte sterilisera mig, och det sa jag.

Fritz sätter igång ett filmklipp på telefonen och pekar på en bebis som kryper över en regnbågsflagga.

– Det är mitt barn på sin första pridefestival, säger han med ett brett leende.

Han fortsätter att visa bebisbilder på mobilen och berättar om »avslaget« från kommissionen. Även om reglerna ändras tror han inte att det kommer hjälpa i hans fall.

– När man väl går in där till dem har man ingenting att komma med. De sitter som domare och utgår från sina normer. Jag är gay, och nu har jag dessutom använt min livmoder. De kommer inte acceptera det.

Charlie Olofsson

Text och bild

---

Läs mer

Antidiskrimineringslag för hbtq-personer i Ukraina – i kohandel med EU

Ukrainas hbtq-personer behöver ditt stöd (2013)