Queer i klimakteriet

Ditt ansikte är sammanbitet på fotot från Ålandsbåten. Det är en skarpt solig januaridag 2025 och jag har köpt nya solglasögon i taxfreebutiken. Jag ler mot mobilkameran, men för dig är det svårt att ens vara med på bild. Jag vill ändå dokumentera den här resan. Du har med dig ett pappersrecept från en privatklinik lokaliserad på Malta. Med det kan du hämta ut T i alla nordiska länder, utom Sverige. Att kunna göra det här kräver pengar – betala läkaren, betala för recept, betala för blodprov, betala för resa. Men du är redan medelålders och kan inte vänta längre i kön för att få könsbekräftande behandling i Sverige. 

Till sommaren lägger vi båda märke till det. Omgivningens blickar på dig är annorlunda. Du passerar och din plats i världen är äntligen lite enklare. Och du hinner precis undkomma klimakteriet.

»Kroppen som jag kände den innan klimakteriet kommer tillbaka och i juli sitter jag ner i dina döjeans.«

Under hösten hämtar du dina dökläder från förrådet, och fördelar dem mellan din tonårsdotter och mig. Det mesta passar. Men inte ett par nästan nya smala svarta jeans. I dem kan jag bara stå upp, för de senaste åren har en ny och främmande klimakteriemidja gjort entré. Kroppen har förändrats bortom min kontroll. Likt många andra queers har jag en historia av anorexi, som gör det omöjligt för mig att medvetet försöka gå ner i vikt. Ändå hänger jag in döjeansen i garderoben i väntan på något, oklart vad. 

Till våren ler ingen av oss mot någon kamera, och jag får svårt att äta. Jag minns allt från tonåren, men mitt medelålders jag vill inte dit. Ändå blir det så under några månader. Kroppen som jag kände den innan klimakteriet kommer tillbaka och i juli sitter jag ner i dina döjeans.

I boken Genderqueer menopause utgår Lasara Firefox Allen från erfarenheterna av klimakteriet hos transpersoner, de med könsöverskridande identitet eller uttryck, personer med flytande könsidentitet och andra queers. Erfarenheter som kan vara motsatta cis-kvinnors rädslor inför samma tid i livet. Femininitetsförluster, som är centrala i den etablerade heterosexuella cis-klimakterieberättelsen, kan vara befrielser för många på det queera spektrat.

Att mensen försvinner kan vara en lättnad, eftersom könsdysforin kan minska som en följd. Att inte längre kunna bli gravid hjälper andra att om inte känna sig hemma i sin kropp så åtminstone mindre främmande. När hormonnivåerna sjunker påverkas kroppen inte längre lika mycket varje månad. 

Men klimakteriets omformning av kroppen kan, som för mig, också väcka annat till liv. Som att tidigare ätstörningar gör sig påminda, eller så dyker nya upp som följd av kroppens oönskade förändring. Klimakteriet kan därför även trigga könsdysfori. Transpersoner, och särskilt transmän, samt ickebinära är i högre grad drabbade av ätstörningar i jämförelse med befolkningen i övrigt. Samhället håller på så mycket med transpersoners kroppar att detta att själv försöka ta kontroll över kroppen blir ett sätt att ta tillbaka en del av den makt som omgivningen återkommande tar ifrån en.

Allt detta kan förstärkas i klimakteriet. Inte bara för att kroppen plötsligt omformas, utan också som Lasara Firefox Allen skriver, för att de påverkade östrogennivåerna förändrar aptit och matlust. Dessutom är klimakteriet en tid då mångas humör ändras, och för den som känner sig låg och lätt blir överväldigad kan kontrollförlusten över kroppens förändringar bli för mycket att hantera.

»Det är privatkroppens tid. En kropp som underkastar sig råd, kontroll och samhällets strävan efter disciplin.«

Klimakteriets stund i rampljuset är nu: det flödar av tester, poddar, appar, artiklar, musik, böcker. Kapitalismen omfamnar klimakteriet: jag får reklam om produkter som ska underlätta i den här övergången och Apotekets betal-klimakterieapp är helt i tidens anda med sitt individuella tilltal och fokus på hälsoråd, träning och experthjälp: »ett personligt träningsupplägg med varierande veckoutmaningar«. Det är privatkroppens tid. En kropp som underkastar sig råd, kontroll och samhällets strävan efter disciplin. 

Ändå är det nya offentliga omfamnandet av klimakteriet på ett sätt välkommet efter många år av ointresse och därpå följande kunskapsbrist. I det nya narrativet är den medelålders heterosexuella cis-kvinnokroppen inte längre avsexualiserad och osedd. Kulturen har börjat erbjuda öppningar till ett annat åldrande, i alla fall för vissa.

Förra sommaren toppade Miranda Julys Alla fyra den svenska bokförsäljningen. I ett nyinrett motellrum kretsar den medelålders huvudpersonens liv kring besatthetens väntan på den betydligt yngre Davey. Han är dansare men knegar på i ett arbetaryrke. Bakom sig lämnar hon ett stelnat kärnfamiljsliv. Men det är egentligen först när hon möter Audra, 60 +, som sexualiteten drabbar henne på allvar.

Queera erfarenheter och tolkningar av klimakteriet är annars påfallande osynliga. Forskningen om vad det innebär att vara queer i klimakteriet är begränsad – och därmed är kunskapsläget också begränsande. Det konstaterar genusvetaren Rebecca Ann Simmons i en nyligen publicerad artikel i The Sociological Review. Intervjudeltagarna har erfarenheter av vad de uppfattar som ignorans i sjukvården, speciellt hur klimakteriet presenteras, vilka som upplever det och hur det diagnosernas. Detta gällde särskilt deltagarna som var trans eller hade könsöverskridande identitet eller uttryck, och som upplevde att de framställdes som avvikande, som biologiska Andra, i biomedicinska sammanhang. 

I en essä med utgångspunkt i livet som queer femme i klimakteriet skriver forskaren Ulrika Dahl i antologin Vad vi talar om när vi talar om klimakteriet om den lätthet med vilken hon och andra cis-kvinnor får östrogenrecept. Recept som hennes transsystrar kämpar i åratal för att få tillgång till. Ja, recepten och östrogen i tablettform går fortfarande att få, men i jakten på hormoner i form av spray, gel och plåster sitter nu också cis-kvinnor på Ålandsbåten. Åland förutsåg, till skillnad från Sverige, bristen och fyllde på sina lager.

»Listan över klimakteriesymtom innehåller hälsoproblem som många queers redan lever med, inte minst neurodiversa: sömnproblem, nedstämdhet, depression, ångest. «

Klimakteriet förstärker det som redan finns i livet: klass, ras, pågående och tidigare trauman. Det menar psykoterapeuten Tania Glyde, som driver projektet »My queer menopause« och påminner om att hbtqia+-communityt är drabbat av ojämlikheter i hälsa. Lägg till att många undviker att söka vård som en följd av tidigare trauman och en rädsla för diskriminering på grund av tidigare vårderfarenheter. 

Listan över klimakteriesymtom innehåller hälsoproblem som många queers redan lever med, inte minst neurodiversa: sömnproblem, nedstämdhet, depression, ångest. Hälsoskillnader och den ojämlika tillgången till rätt vård tas också upp av organisationen Black Girl’s Guide to Surviving Menopause, baserade i den amerikanska södern. Deras förståelse av klimakteriet är radikalt annorlunda än den individuella hälsofråga som vi är så vana att möta. De ser klimakteriet som politiskt, kollektivt och kanske även som en spirituell tid i livet. 

»Berättelserna om heterokvinnors klimakterium kretsar kring att inte störa: att (fortsätta) vara produktiv, smal, tyst, söt.«

Transpersoner och queers har alltid stått i första ledet i samhällelig förändring. Det säger Austen Smith i ett samtal med MS. Magazine om vad ett queert klimakterium som skulle kunna vara. Så att det är det community som nu för kampen för en strukturell förändring av vad klimakteriet kan innebära är inte förvånande. Den andra samtalsdeltagaren, Syd Yang, tar upp något lika viktigt: att berättelserna om cis-kvinnors och heterokvinnors klimakterium kretsar kring att inte störa: att (fortsätta) vara produktiv, smal, tyst, söt. Det är en beskrivning av en vit duktig och anpasslig medelklassfemininitet, en som alltid varit uteslutande. Men i förlängningen gynnar inte normen cis-kvinnor heller, lägger Smith till. Den gynnar patriarkatet.

»No lube, so rude«. När den snart 60-åriga queerikonen Peaches album släpptes förra året lade hon till ett lager om vad klimakteriet kan vara för queers. För henne stannar klimakteriets torra slemhinnor inte i friktionen i individuella kroppar, utan oförskämdheten handlar minst lika mycket om det som skaver politiskt i samhället. Ett högerpolitiskt hatiskt landskap som riktar sig mot transpersoner och queers, försök att utplåna kroppar som anses avvika och kontrollera dessa kroppars sexualitet. Fuck it. Det finns ingen privatkropp. 

Lena Sohl är Fil. Dr. i sociologi och Augustprisnominerades 2026 för sin bok Tvätten (Natur & kultur).

Referenser: »Hade jag inte haft dysfori hade jag inte börjat strunta i mate«, Jacob Bohman 2019 (studie Lunds universitet), Rebecca Ann Simmons i The Sociological Review (2026), Vad vi talar om när vi talar om klimakteriet (Makadam förlag 2025), Ms. Magazine & Black Girl’s Guide to Surviving Menopause (10 februari 2026).