Hon driver tidningen som talibanerna vill stoppa

När jag når Zahra Nader har hon bråda dagar. Hon försöker mobilisera journalister, människorättsorganisationer, jurister och diplomater för att stoppa deportationen av sin chefredaktör till Afghanistan.

Chefredaktören, som flydde till Pakistan för två år sedan, har gripits av migrationspolisen. Om hon skickas tillbaka till talibanerna vet alla vad som väntar: fängelse, troligen tortyr. Kanske ännu värre.

– Det är extremt farligt att skriva om kvinnors liv i Afghanistan. Särskilt om man pekar ut talibanerna som förövare, förklarar Zahra.

Zahra grundade den afghanska nättidningen Zan Times 2021 och leder redaktionen från sitt hem i Edmonton, Kanada. »Zan« betyder kvinna på farsi. Kärnredaktionen består av sju afghanska kvinnor i exil som i sin tur arbetar med reportrar inne i Afghanistan.

Alla reportrar använder pseudonymer. Bara Zahra och hennes närmaste kollegor känner till deras riktiga namn.

Tidningen har rapporterat om allt från bristen på preventivmedel  till det sexuella våldet i landets fängelser och förföljelsen av transpersoner. Ämnen som få andra afghanska medier bevakar – på grund av risker eller helt enkelt ointresse, enligt Zahra.

– Inte ens människorättsaktivister bryr sig om hbtqi-rättigheter. Aktivister har försökt övertala mig att sluta skriva om det eftersom det kan »sänka tidningens status«. Jag vägrar.

För fem år sedan satt Zahra hemma i Kanada och skrev på sin doktorsavhandling om kvinnors politiska historia i Afghanistan. Planen var att flytta tillbaka till Kabul samma år.

– Jag höll på att bygga ett hus där. Jag tänkte undervisa vid Kabuls universitet, som precis startat en institution för genusstudier.

Så blev det inte. I augusti 2021 tog talibanerna makten över Afghanistan, och snart försvann kvinnliga journalister från tv-rutorna, flickskolor stängdes och medier censurerades.

»Jag kunde inte slåss mot talibanerna med vapen, men jag kunde slåss med ord.«

Zahra, tidigare New York Times korrespondent i Kabul och den första afghanska kvinnan någonsin att rapportera för en västerländsk tidning, insåg att hon inte kunde återvända.

– Men jag ville kämpa emot. Jag insåg att jag inte kunde slåss mot talibanerna med vapen, men jag kunde slåss med ord.

Pengarna hon sparat till huset i Kabul blev startkapitalet för Zan Times.

– Jag bara började. Jag hade ingen aning om hur man driver en redaktion. Senare insåg jag vilket ansvar jag tagit på mig – människor riskerade ju sina liv.

Under de första åren vaknade hon av panikattacker och mardrömmar om att reportrarna var i knipa.

– Nu har ångesten minskat. Kanske handlar det om erfarenhet, kanske om acceptans. Jag kan inte kontrollera vad talibanerna gör.

Sedan starten har Zan Times belönats med flera internationella priser, bland annat Human Rights Press Award och ett internationellt pris från Örebro läns pressklubb (Pen2Pen Freedom of Expression Award 2025). Samtidigt har arbetet blivit svårare.

»92 procent av Afghanistans kvinnliga journalister tvingas censurera eller ändra sina reportage på grund av talibanernas regler och hot.«

När Donald Trump monterade ned USAID förlorade tidningen hälften av sin finansiering. Förra året rapporterade Afghanistan Media Support Organization att 92 procent av landets kvinnliga journalister tvingas censurera eller ändra sina reportage på grund av talibanernas regler och hot.

Familjer till Zan Times journalister försöker ofta få dem att sluta arbeta. Framför allt av oro för att de ska arresteras, utsättas för sexuellt våld – och i så fall »dra skam över familjen«, enligt Zahra.

– I maj intervjuade vi en kvinnlig Youtuber som fängslades i tre dagar för sitt arbete. När hon kom ut spreds ryktet att hon blivit våldtagen. Den sociala skam det medförde, utstötningen från vänner, släkt, grannar… det var outhärdligt för henne. Värre än tiden i fängelset, sa hon. Efter två dagar försökte hon ta sitt liv.

Ingenting har hänt Zan Times reportrar inne i Afghanistan, säger Zahra och knackar snabbt i bordet framför sig. Men hennes egen syster har tvingats fly.

– Talibanerna kom till hennes klinik och frågade efter mig. De sa att om vi var systrar skulle de göra livet svårt för henne.

»Om kvinnor inte får utbilda sig hoppas jag att de kan lära sig saker genom att läsa Zan Times.«

Sedan förra året bor systern i Tanzania. Zan Times drivs nu främst genom läsardonationer. Utöver rapporteringen håller redaktionen bland annat onlinekurser för kvinnliga journalister i Afghanistan.

Så vad hände med chefredaktören i Pakistan? Efter 60 svettiga timmar släpptes hon ur förvaret. Zahra bokade en biljett åt henne till Tanzania, där systern väntade med husrum och mat.

– Varje dag fokuserar jag på att hjälpa en journalist i taget, publicera en historia i taget. Och om kvinnor inte får utbilda sig hoppas jag att de kan lära sig saker genom att läsa Zan Times, säger Zahra.

Linnea Fehrm är frilansjournalist.