Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Reportage Abort

Kanada – aborträttens förlovade land

Ingen abortlag, ingen veckogräns och ingen abortdebatt. Rachel Cairns som gör podden Aborsh berättar personligt och politiskt om Kanadas världsunika syn på abort.

I Kanada blev det lagligt att göra abort samma år som jag föddes, 1988. När jag trettio år senare själv ville göra en abort blev jag medveten om vad som hade krävts för att åstadkomma denna rättighet.

Kanada är unikt när det gäller abort, i princip internationellt ojämförbart. Abort är offentligt finansierat, det är lagligt i alla stadier av graviditeten, alla vårdcentraler kan skriva ut läkemedel för medicinsk abort och många kliniker och sjukhus har policys för att skydda patienter och personal från trakasserier. Under flera decennier har undersökningar visat att majoriteten av kanadensare stöder rätten till abort, och det är idag en politisk icke-fråga. Allt detta är resultatet av en tuff kamp.

Både abort och preventivmedel var olagligt i Kanada fram till 1969, då lagen ändrades till att tillåta abort om graviditeten innebar en fara för den gravidas liv. När min mamma ansökte om att göra abort ett år senare ville hennes läkare inte ge abortvård, utan en läkarstudent fick hjälpa henne att utföra en illegal abort. Under den här tiden var ansökningsförfarandet för att ansöka om abort ojämlikt och begränsades av byråkratiska processer.

»Kanada är unikt när det gäller abort, i princip internationellt ojämförbart. Abort är lagligt i alla stadier av graviditeten.«

Porträtt på Rachel Cairns driver podden Aborsh om abort i Kanada.
Rachel Cairns är konstnär och skribent.

1969 öppnades också Kanadas första abortklinik i Montreal av doktor Henry Morgentaler. Verksamheten bröt avsiktligt mot den nya abortlagen, som endast tillät ingreppet att utföras på specifika sjukhus. I takt med att Morgentaler tillsammans med kvinnorörelsen öppnade kliniker i Winnipeg och Toronto blev han indragen i en mängd juridiska strider med företrädare för de olika kanadensiska regionerna.

Morgentaler vann till slut kampen om aborträtten i högsta domstolen 1988. Domstolen fann att den dåvarande abortlagen kränkte stadgan om »rätten till liv, frihet och säkerhet«.

Denna milstolpsseger innebar att reproduktiva rättigheter kom att falla inom ramen för sjukvården, men den skapade däremot inte lika tillgång till abort. Fram till sin död 2013 fortsatte Henry Morgentaler att utmana regioner i landet som förblev abortfientliga.

Abortmotståndet tog sig exempelvis uttryck genom att läkarstudenter inte fick adekvat utbildning för att utföra abort och genom juridiska kryphål såsom vårdvägran, också kallat samvetsfrihet, rätten att vägra ge vård på grund av personlig övertygelse. Metoder som begränsar tillgången till abort, särskilt på landsbygden.

1988 är inte bara ett stort år för aborträtten i Kanada, det är också året då medicinsk abort först blev tillgängligt i Frankrike och revolutionerade tillgången till säker abort runt om i världen. I Sverige introducerades medicinsk abort, att göra en abort med hjälp av läkemedel, under 1990-talet.

Abortpillret distribuerades dock inte i Kanada förrän 2017. Den kanadensiska hälso- och sjukvården mottog en ansökan från läkemedelstillverkaren först 2008, åtta år efter dess godkännande i USA. Att det dröjde så berodde till stor del på ekonomiska faktorer. I USA bor cirka 300 miljoner människor medan det i Kanada bor 30 miljoner, och företag är mindre motiverade att investera ju mindre marknaden är. Den kanadensiska hälso- och sjukvården har också historiskt sett varit långsamma med att godkänna produkter som är relaterade till kvinnlig fertilitet på grund av olika riktlinjer och regleringar, vilket gör att det tar betydligt mer tid jämfört med länder som USA eller Storbritannien.

»Har du en partner? Är det ett tillfälligt förhållande? Hur mycket pengar tjänar du Varför vill du inte behålla barnet?«

Året innan medicinsk abort blev tillgängligt i Kanada, 2016, uttryckte FN:s människorättskommissionär oro över den ojämlika tillgången till abort i landet och uppmanade regeringen att agera. En undersökning från University of British Columbia som gjordes 2012 visade att det i Kanada fanns färre än 300 läkare som utförde abort. När undersökningen genomfördes igen 2019 hade antalet växt betydligt, mycket tack vare att möjligheten till medicinsk abort då fanns.

Det var medicinsk abort som var tillgänglig för mig år 2019. När graviditetstestet visade positivt visste jag utan tvekan vad jag ville. Min läkare, å andra sidan, hade många frågor, gällande saker som han egentligen inte hade att göra med. Har du en partner? Är det ett tillfälligt förhållande? Hur mycket pengar tjänar du? Hur mycket pengar tjänar han? Varför vill du inte behålla barnet?

Omslag till "Aborsh", Rachel Cairns podcast om Abort i Kanada.
PODD: Aborsh är en podcast där Rachel Cairns samtalar med sin mamma, experter och aktivister om abort i Kanada. Finns där poddar finns.

När min mamma på sin tid ville göra abort stötte hon också på ohjälpsam sjukvårdspersonal. Skillnaden mot den generationen är att allt jag behövde göra var att ringa en klinik. Eller, jag ringde faktiskt fyra, för ingen av de jag kontaktade först kunde ta emot mig direkt. Jag var till slut tvungen att vänta tio dagar på en tid, vilket kändes som en evighet då jag var gravidtrött och illamående. Jag blev påtagligt medveten om frågan om tillgång till vård.

De fyra kliniker jag kontaktade ger inte bara vård till befolkningen i en av landets största städer, utan också alla de omkringliggande samhällena. Detta innebär att även om abort är bland de säkraste och vanligaste insatserna som hälso- och sjukvården gör i Kanada, är det inte alltid den smidigaste.

Frågan om tillgång till abortvård och arbetet för att stärka den har dock ofta hamnat under radarn, fram till den amerikanska högsta domstolens omkullkastande av Roe mot Wade sommaren 2022. Beslutet gjorde att allmänhetens uppmärksamhet återigen riktades mot abortfrågan.

»När USA nyser blir Kanada förkylt. Den amerikanska högsta domstolens agerande gjorde att oron för aborträtten steg även på min sida gränsen.«

Det finns ett uttryck för den kanadensiska mottagligheten för ekonomiska och kulturella trender från andra sidan gränsen: »När USA nyser blir Kanada förkylt«. Och den amerikanska högsta domstolens agerande gjorde att oron för aborträtten steg även på min sida gränsen.

Kanadas offentligt finansierade hälso- och sjukvård skiljer sig dock inte bara från det privatiserade, vinstdrivna systemet i USA, utan reproduktiva rättigheter bekräftas också på ett helt annat sätt i den kanadensiska konstitutionen. Roe mot Wade grundades i »rätten till privatliv«, vilket inte uttryckligen nämns i den amerikanska konstitutionen. Personlig autonomi och jämställdhet erkänns och skyddas däremot av Kanadas stadgar.

Illustration: Josefin Herolf
Professor Martha Paynter om abort-vård i Kanada.
Martha Paynter

Martha Paynter är en kanadensisk sjuksköterska och professor som arbetar för att stärka rätten till abort. Hon är en av dem som styrt den offentliga diskussionen kring abort i Kanada, bort från ogrundade rädslor och mot en förståelse för hur tillgången till abort måste försvaras och förbättras. Hon har uttryckt att hon nu kan se »en tendens mot en riktigt djupgående avstigmatisering [av abort] på offentlig nivå. Många fler verkar vara bekväma med att säga ordet abort. Överlag verkar det finnas en större avspändhet inför abortfrågan.«

Paynter pekar också på den utveckling som skett inom sjukvården, som att tillåta barnmorskor att förskriva medicinska aborter och en ökning av antalet personer som utför kirurgiska aborter. Det är viktiga framsteg med tanke på de hinder för tillgång som återstår.

Jessa Millar arbetar för Action Canada, en organisation som arbetar främjande för sexuell hälsa och rättigheter. Hon är ansvarig för deras stödtelefon som tillhandahåller information, ger remisser och ekonomiskt stöd till människor som behöver hjälp med att få tillgång till abortvård.

– Resor är det som de flesta behöver hjälp med, säger Millar.

Jessa Millar om abort-vården i Kanada.
Jessa Millar

– Särskilt om någon vill göra abort efter första trimestern.

År 2020 gjordes 87 procent av alla aborter i Kanada före vecka tolv och endast cirka en procent av aborterna efter graviditetsvecka 21. Senare aborter är ovanliga och sker främst på grund av att den gravida personens hälsa är i fara eller vid allvarliga fosteravvikelser, som sällan upptäcks förrän efter vecka 24.

I hela landet finns det kliniker som kan genomföra aborter, men för ingrepp som ska göras efter vecka 22 säger Jessa Millar att hon endast känner till »tre eller fyra ställen som erbjuder den typen av stöd«. Enligt Millar finns det ingen anledning till att det ska vara så, och det beror på att sjukvården är överbelastad.

– Vårdsystemet blir mer och mer utarmat överallt, säger Millar.

2016 fick en gravid kvinna från Montreal veta att fostret hon bar på led av allvarliga fosteravvikelser. Hon var då gravid i vecka 30. På sjukhuset där hon vårdades vägrade man att göra abort, något som hon hade laglig rätt till. Eftersom hon inte hade tid att väcka åtal vände hon sig till ett annat sjukhus där hon kunde göra abort i vecka 35.

Under flera års tid har det kanadensiska sjukvårdssystemet stadigt rört sig mot ett slags kristillstånd, som förvärrades av pandemin. Kronisk underfinansiering och en aldrig tidigare skådad personalbrist har resulterat i långa väntetider för operationer, begränsad tillgång till primärvård och nedstängning av akutmottagningar.

»Eftersom hon inte hade tid att väcka åtal vände hon sig till ett annat sjukhus där hon kunde göra abort i vecka 35.«

– Vi kontaktas av personer som inte hinner få en abort innan den kanadensiska gränsen för en medicinsk abort passerats, och som har svårt att få tillgång till läkare som kan genomföra en kirurgisk abort eftersom allt färre kliniker erbjuder abortvård under andra och tredje trimestern, berättar Jessa Millar på Action Canada.

Millar önskar också att möjligheten till att göra hemaborter ska öka.

– Jag skulle vilja att fler vårdgivare får stöd för att lära sig skriva ut preparat till medicinska aborter. Och jag skulle vilja se mer avancerad abortvård.

Professor Martha Paynter är oroad över hur det stressade läget i sjukvården påverkar sexuell och reproduktiv hälsa. En av fem kanadensare har ingen husläkare, vilket kan göra det svårt att löpande kunna få recept för preventivmedel och göra rutinmässiga tester såsom cellprov.

Paynter skulle vilja se fler progressiva metoder utvecklas i Kanada såsom telemedicin, att läkemedel för medicinsk abort skickas via post. Något som är vanligare i Europa.

– Vi ligger fortfarande efter när det gäller sådana metoder. Det finns ett tydligt utrymme att som vårdgivare förbättra vår förmåga att möta patienter där de är, säger hon.

Ett annat sätt som Paynter vill stärka den reproduktiva hälsan är genom statligt finansierade preventivmedel. Kanada är ett av få länder i världen med offentlig sjukvård som inte täcker kostnader för preventivmedel, vilket kan sättas i relation till att nästan hälften av alla kanadensiska graviditeter är oplanerade.

Kanada är inte ensamt om denna statistik; enligt en FN-rapport som släpptes förra året är nästan hälften av alla graviditeter globalt oplanerade. Av dessa slutar 60 procent i abort, och uppskattningsvis 45 procent av alla aborter är osäkra. Chefen på FN:s befolkningsfond kallade rapporten för en väckarklocka, som tydliggör »det globala misslyckandet att säkerställa kvinnors och flickors grundläggande mänskliga rättigheter«.

»Jag är betydligt mer orolig för extremhögern än jag är för katolska mormödrar och skyltar med foster.«

Upphävandet av Roe i USA var ett led i den växande attacken mot reproduktiva rättigheter globalt, som skett i takt med framväxten av högerextrem politik. Kanada är inte immunt mot extremismens intrång. Vi har högerpolitiker som kräver privatisering av vården, hatbrott med konservativa partiet, Pierre Poilievre, att hans regering inte skulle införa eller anta några lagar som begränsar abort. Han har påstått sig vara för kvinnors rätt till självbestämmande, men hans röstningshistorik skvallrar om motsatsen, liksom det gör för 69 procent av de konservativa parlamentsledamöterna. Efter att Pierre Poilievre valdes till oppositionsledare i september upptäcktes dessutom att hans videor på Youtube hade inbäddade hashtags som används av en mansaktivistisk rörelse som hävdar att samhället har korrumperats av feminism.

– Jag är betydligt mer orolig för extremhögern än jag är för katolska mormödrar och skyltar med foster, säger Martha Paynter.

– Motståndet utvecklas och skiftar, hoten ser annorlunda ut. Som lärare försöker jag se till att nyexaminerad sjukvårdspersonal har en politisk medvetenhet, att de inser att vårt arbete alltid är politiskt.

Henry Morgentaler var en förintelseöverlevare som i en intervju 1977 beskrev sig själv som en martyr. Han menade att valfrihet var en upplyst filosofi i motsats till en totalitär ideologi. Men Morgentaler utkämpade inte sin mångåriga kamp ensam. Att legalisera abort i Kanada krävde ett noggrant och koordinerat koalitionsbygge som fick stöd av en bred bas av olika aktivister, politiska grupper och fackföreningar; människor från alla samhällsskikt.

»När jag inte låg med huvudet i toastolen eller var utslagen i ett slags komatillstånd, googlade jag på allt som rör abort.«

Aborsh

När jag satt i klinikens väntrum innan min abort bad jag en stilla tackbön till Morgentaler och de människor som arbetat outtröttligt tillsammans med honom. Under de tio dagarna som passerat innan det ögonblicket hade jag bara upplevt ett enda märkligt graviditetssug; Viljan att veta mer. När jag inte låg med huvudet i toastolen eller var utslagen i ett slags komatillstånd, googlade jag på allt som rör abort. Det gav mig en känsla av kontroll medan min kropp kapades av hormoner.

Jag visste inte då att detta nyväckta intresse så småningom skulle förvandlas till texter och en podcast om abort i Kanada, och att jag skulle prata med otaliga människor om deras upplevelser.

»Nästan alla känner en tacksamhet över möjligheten att få bestämma över sin egen kropp, över att få adekvat sjukvård och en existentiell empati för denna mänskliga upplevelse som sker 73 miljoner gånger om året.«

Jag har pratat med människor som upplevt abort som ett mycket okomplicerat beslut. Jag har också pratat med människor vars omständigheter gjort att valet var betydligt svårare. Jag upplever emellertid att nästan alla känner en tacksamhet över möjligheten att få bestämma över sin egen kropp, lättnad över att få adekvat sjukvård och en existentiell empati för denna mänskliga upplevelse som sker 73 miljoner gånger om året överallt i världen.

Denna känsla av solidaritet är motgiftet mot anti-abortagendan. När jag skriver detta 35 år efter Morgentalers seger, tänker jag på hur rörelsen för att legalisera abort är ett bevis på den kraft som är möjlig att framkalla när samhällen förenas, lokalt eller globalt. Deras arv är en påminnelse om att reproduktiva rättigheter aldrig kan tas för givna och att vi måste försvara arbetet som gjorts av de som kom före oss, och att fortsätta göra framsteg för framtida generationer.


Rachel Cairns är kanadensisk konstnär, skribent och producent.

Illustrationer Josefin Herolf

Översättning Corinne Platten

PRENUMERERA OCH FÅ EN PREMIE HÄR!

Fler artiklar

Nyheter Abort

Nej till fri abort på Färöarna

Med minsta möjliga marginal röstade Färöarna emot fri abort. Kvinnor tvingas att fortsätta ta sig till privata kliniker i Danmark.