En familjefobikers bekännelser

Roger Wilson fick nog vid släktens julbord, men inser att även hbt-världen skapar kärnfamiljer.

Det finns en gräns för hur länge man står ut med att vara ”the funny uncle”. Att vara den där lite märklige morbrorn från storstan. Bögfjollan som en gång om året dimper ner mitt i den skånska familjejulen och förgäves försöker vara något annat än avvikaren. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad känslan av utanförskap egentligen beror på, andra gånger väldigt enkelt. Jag tror inte man behöver vara bög eller flata för att känna igen sig, men att vara barnlös, singel OCH homosexuell är som ett kinderägg av familjealienation.

Trötta på att vänta på att Mr eller Miss Perfect ska dyka upp tar de nästa steg och skapar sin egen kärnfamilj.

I julas fick jag slutligen nog och fattade beslutet. Aldrig mer. Skillnaden i livsstil mellan mig och de andra runt det juldukade bordet var nu så gigantisk att vi helt enkelt inte visste hur vi skulle överbrygga den. Vi kunde bara inte komma på något att prata om längre. Istället höll jag mig flytande genom julhelgen med några mer eller mindre desperata sms till kompisar i samma situation. Nästa år, lovade vi varandra, nästa år struntar vi i den biologiska familjen och håller helgfirandet inom vår riktiga familj. Den vi har valt själva.

Vi är långt ifrån ensamma. Runt om mig snubblar jag över allt fler fast sammanhållna alternativfamiljer. Kanske är de allra tajtast i storstäderna – ditt folk har flyttat från resten av landet, där de bor i trånga singelhushåll och försörjer sig på en allt mer instabil arbetsmarknad. Ett liv där romantik och förälskelse och parförhållanden ofta känns som korta pauser i det mer varaktiga byggandet av vänskapsrelationer. Kanske är de också vanligare bland bögar och flator, men strikt räknat tror jag egentligen att skillnaden går någonstans vid fortplantningen. Det är bland de barnlösa som de nya allianserna sluts. Bland dem som har tröttnat på allt tjat om dagis och vinterkräksjukan och bävernylon och betyg, som tycker att tjugoen flaskor vin är en okej konsumtion en festlig onsdagsmiddag, som vill kunna föra ett samtal utan avbrott av barnskrik, välling, övertrötta barn, lekar som gått överstyr. De som vill kunna prata till punkt. Med vuxna, om vuxna.

Det känns lite motvalls. Alla former av familjeradikalism har hamnat i det mediala bakvattnet. Istället översvämmas tv av bridezillaprogram och supernannys, och till och med de som brukade kalla sig för sexradikaler står idag på barrikaderna för att slåss för homoäktenskap. Allt detta trots att verkligheten ser helt annorlunda ut, med allt fler ensamhushåll.

När kommer tidningarna som utgör motvikten till Mama och Family living? De skulle kunna heta saker som ”Solo” och ”Individualist” och vara fyllda med recept för ensamhushåll, information om hur man drar igång bilpooler och – viktigast av allt – relationstips för alternativfamiljer. För är det något man lär sig av att hänga lite med sin nybildade, självvalda familj så är det att Douglas Couplands gamla boktitel Alla familjer är psykotiska är gångbar även här. Relationerna har en tendens att bli lika komplicerade som med blodssläktingar. Och ganska snart utkristalliseras det en lillebror här, en storasyster här – även i de blodlösa relationerna. Det kan vara en ganska lång process innan man lär sig att acceptera att man inte älskar sina vänner på grund av att de saknar fel, utan snarare trots deras fel och brister.

Men det största hotet mot den alternativa samvaron är kanske att kärnfamiljen och blodsbanden ständigt ligger och lurar. Runtomkring mig har vänner, oavsett sexuell läggning, börjat skaffa barn med kompisar eller bögbekanta. Trötta på att vänta på att Mr eller Miss Perfect ska dyka upp tar de nästa steg och skapar sin egen kärnfamilj. Hur kommer det att mottas i den alternativa storfamiljen? Kommer det att bli tryckt stämning, pinsamma tystnader? Hur jobbigt kommer det att vara att flaxa in på julmiddagen som Normalen? Kommer man att skriva en pinsam krönika om det i en tidning? Hur man höll sig flytande genom julmiddagen med sms till vänner i samma situation. ”Ingen vill prata om välling och barnuppfostran. Nästa år skippar jag hela den här alternativgrejen och firar en riktig hederlig kärnfamiljsjul istället.”

Roger Wilson
är frilansjournalist, programledare för Kino i P1 och medförfattare till boken Bögjävlar (Atlas 2007)

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2009)

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!