No_more_babies2.jpg

Illustration: Emma Hanquist

No more babies

Plötsligt började bebisarna ploppa upp som micropopcorn i bekantskapskretsen. Tomas Hemstad upptäcker att gränsen inte längre går vid sexuella preferenser – utan mellan barn och barnfri, och önskar sig ett annat sätt att vara vuxen.

Du borde inte umgås med så många heteros, sa han. Jag var runt 20 och tyckte uppmaningen var märklig. Han närmade sig 40, var min partner vid tillfället och hade inget emot att utveckla sitt resonemang. »De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt«. Jag tyckte det var löjligt, tänkte att mina vänner var annorlunda.

Men av någon anledning etsade det sig fast. Och för några år sedan började barnen dimpa ner. Det var som micropopcorn. Först ett, sen ett par till, sen ett efter ett i en rasande takt. Processen väckte delade känslor i mig. Självklart blev jag glad varje gång å deras vägnar. Det lajkades i facebookfeeden med avlägsna vänner, hälsades på hos närmre. Vi sa att vi skulle fortsätta träffas iallafall. Så blev det inte för det mesta. För när ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler. Och som vän kan det vara svårt att förhålla sig till detta.

»Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler.«

Nu några år efter 30 bor jag i Berlin och merparten av mina vänner är varken hetero- eller homosexuella, utan barnlösa. Allt medan jag blir äldre upptäcker jag att den röda tråden inte går vid sexuella preferenser utan mellan föräldrar och icke-föräldrar. Samtidigt blir familj ett allt viktigare begrepp ju äldre man blir, även för oss som inte velat, lyckats eller kunnat skaffa barn. Och jag upplever att vi i våra självvalda familjer hämtar samma näring som mina andra vänner gör från sina barn.

Det finns i det här sammanhanget mycket att säga om populärkulturens bild av föräldrar respektive barnfria, inte minst tv seriernas. Till exempel kan man konstatera att för en välbärgad, nästan alltid vit, övre medelklass så funkar det finfint att bryta lite mot normen. Men även om man välvilligt tolkar detta som att samhället blivit mer tillåtande, landar idealet ändå i samma dröm om kärnfamiljen. Det handlar aldrig om att våga leva annorlunda utan om att vara annorlunda och lyckas passera som normal.

I NBC:s sitcom Up All Night finns en rollfigur som är återkommande i den kulturella bilden av barnlösa i form av Maya Rudolphs Ava. Hon är singelkvinnan dragen till sin spets. Rik som ett troll, fullständigt egocentrerad och helt ansvarslös. Ava glider in vid midnatt till de nyblivna föräldrarna och häller upp ett glas vin och undrar om det inte är dags att dra på fest. Föräldrarna skrockar, låter henne hållas och ger varandra menande blickar. För egentligen är det ju synd om Ava – hon är egoistisk för att hon inte har en bebis som förändrat henne, gjort henne hel, lärt henne att älska på riktigt.

Det är en kulturell stereotyp som återkommer, inte bara i sitcoms och dramaserier, utan även i det offentliga narrativet runt föräldraskap. Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen. I Simpsons säsong 15 har vi avsnittet Marge vs. Singles, Seniors, Childless Couples and Teens, and Gays. Där bildar den återkommande axelvaddade karriärskvinnan Lindsey Naegle en aktionsgrupp bestående av singlar, pensionärer, barnlösa par, homosexuella och tonåringar som lyckas driva igenom lagar om att olydiga barn får elchockas i offentligheten och att skolbussen ignorerar barnen för att ta med pensionärerna på casino.

»När någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet«

Det är lätt så det kan framstå när man försöker argumentera för barnfrias rätt till offentligheten; som att man vill röka crack i lekparken och köra jetski i plaskdammen. Men när någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet, om att vilja bevara integriteten i ett område som kulturellt under en lång tid faktiskt tillhört andra än barnfamiljerna. I det sammanhanget så tror jag inte att det spelar så stor roll hur man ser på föräldraskap, vilka politiska värderingar man har eller om man är homo, bi eller hetero. Det finns reella skillnader mellan föräldrar och icke-föräldrar. De privilegier och det ansvar som man har som förälder ställs mot dem man har som barnfri.

Migrationsströmmen mot Berlin har handlat om många saker, bättre bostadssituation, öppnare kulturklimat och billigare levnadsomkostnader är sådant som brukar nämnas. Men jag tror att Horace Engdahl satte fingret på spiken när han efter sin flytt till Berlin kallade Tyskland »ett Sverige för vuxna«. När jag ser på mina vänner som flyttade hit när de var runt 30 så finns det ett samband med vad som hände med Stockholm före och runt den senaste babyboomen. Kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten. De sista mörka mystiska hålen i staden ersattes av gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar. Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro.

»Antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt.«

För oss som inte skaffade barn, eller planerade att göra det, kändes det som om staden inte längre erbjöd oss något andrum. Som att det rådde en sorts konsensus att antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt. För med barnen kom också den nya synen på livet. Krogen var en ytlig köttmarknad. Rockklubben var ett irriterande fyllehak. Och dansstället var fullt av desperata knarkare. »Jag kan inte fatta nu att det där brukade vara mitt liv«, sa de alla i kör, och för oss som fortfarande levde kvar var det bara att svälja och ta emot och återigen gratulera åt underverket som spydde upp lite äppelmos.

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.

»Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.«

Jag skulle vilja se nya narrativ runt barnlösheten, narrativ som handlar om hur kollektivt det barnlösa livet faktiskt kan vara. Som handlar om det ansvar som vi barnlösa tar för varandra medan föräldrarna i viss mån försvinner. Att vara barnlös är att bli uppringd mitt i natten av en vän som är deprimerad och måste prata. Att vara barnlös är att hjälpa en kompis med hepatit C att städa för att hen själv inte orkar. Att vara barnlös är att följa med en älskare på hens mammas begravning för att hen inte har någon annan att gå med. Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap. Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser.

Jag har aldrig ångrat att jag umgicks, och umgås mycket med heterosexuella, så som jag varnades för då för 10-15 år sedan. Men där i forntiden runt millennieskiftet hade vi faktiskt inte kunnat ana hur många av våra hbt-vänner som skulle skaffa barn. En vän som är singel och bög sa att han nu vid 46-års ålder började beskrivas som »ungkarl«. Det fanns inte ens i bögvokabulären förut. För samtidigt som jag gläds åt alla regnbågsfamiljer så skulle jag vilja hurra lite extra för oss som inte skaffar barn – bögar som strejta. Jag tror nämligen att vi behövs minst lika mycket.

 

Tomas Hemstad är frilansskribent

 

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

 

Ur nummer: 

Kommentarer

Åh så bra skrivet!!
Kan ju bara understryka att det är än värre att vara strejt i detta sammanhang, eftersom det liksom inte finns någon alternativtillhörighet att "fly" till. Jag har många gayvänner som jag umgås med, men det känns ju inte som man hör hemma fullt ut där heller. Kanske en flytt till Berlin...

Hej, bra skrivet. Jag känner igen mig. Jag tänker också att en aspekt av det är att det borde finnas fler sätt att vara förälder på. Eller ha en parrelation, för den delen. Som inte sluter sig kring sig själv. Eller, det är klart att det finns många sätt, vad jag menar är kanske att folk inte skulle behöva fajtas så mycket för att kliva utanför normen. Om det vore lite mer uppluckrat där - tex att det inte skulle ses som konstigt att vara flera vuxna, inte bara mamma pappa, som samsas om att vara viktiga i ett barns liv - så skulle skiljelinjen mellan folk som har och inte har barn vara så hård.

En sak som jag särskilt tycker var fin i din text var det om de barnlösas/frias (hur man nu vill se det) familjer. Att det inte behöver vara, och inte borde ses, som något som enbart kan betyda ständigt singel-tjosan-fest-spex-ytligt-liv utan något med väldigt starka band, förpliktelser, känslor, trohet (eller vad man ska kalla det). Och apropå "vad man ska kalla det" så känner jag själv en avsaknad av utvecklat vokabulär för att kunna förstå och artikulera vuxna relationer som *inte* är Parrelationer men som kan vara väl så seriösa och intensiva. Känns som att vänskapsrelationer är nåt slags konceptuell gråzon. Det är förstås gött att det inte finns så mycket förväntningar om hur det ska vara, men ibland känner jag stor frustration över att inte kunna ha nåt språk eller tydlig position att utgå från när de ska utvecklas och hanteras. Till exempel när vänner försvinner in i parrelationer, eller familjebubblor.

Ja det blev ju lite förvirrat det här, men tack för texten i alla fall!

Där jag bor tycker jag inte att det är så stor skillnad i livsstil om man har barn eller inte....kan det vara något av ett storstadsfenomen kanske?
Ibland kan jag tänka att det blivit ett så stort projekt att skaffa barn. Ett barn bör väl födas in i föräldrarnas liv och bli en del av det. Har själv 3 barn, nu vuxna, men mitt liv ändrades inte så förfärligt mycket, tycker jag. Inte var jag ute till 8 på morgonen innan dess heller! Många lever ju ett liv som kanske är bundet av djur och arbete, barnlös/fri eller inte spelar inte så stor roll. Idealet är väl att kunna umgås oavsett ålder, civilstånd, sexuell läggning eller barnantal!

Tycker nog att det är tvärtom , att många som planerar eller väntar barn säger att ett barn inte ska hindra dem att vara /leva som vanligt. Att kunna leva som innan man skaffade barn, arbeta övertid,resa, träffa vänner, festa , ha massa egentid. Det blir lite problematiskt.

Det är bra att det här diskuteras och ifrågasätt. Men som nybliven förälder kände jag tvärt om. Platser jag tidigare tillhört stängde mig ute. Jag fick inte komma in med vagn och det tittades snett på mig och mitt barn när jag ammade . Skällsordet Lattemamma - grundat i den provokation det innebär att kvinnor och barn för en gång skull tar plats i det offentliga rummet.
Vi måste alla vidga vårt tankesätt. Alla ska känna sig välkomna - barn och vuxen, singel eller par, ung eller gammal.

Suveränt!

Väldigt intressant och bra skrivet. Jag är en ganska nybliven mamma och känner igen mig i vad du skriver om hur man skrockar om livet som varit, det känns nyttigt att få fin syn på saken.

Jag tycker mycket om texten! Men apropå stereotyper på retas jag mig ofta på att föräldrar, särskilt nyblivna sådana, alltid skildras som helt blinda för sina barns ibland bristande charm. Jag är förälder och till träffa mina älskade vänner ofta, men drar mig ibland för att ta initiativ vid tillfällen då jag bara kan erbjuda mig själv i sällskap med ett matkastande skränande monster.

Otroligt bra skrivet. Jag håller helt med! Jag bor i Castro distriktet i San Francisco, är själv bisexuell och jag är barnlös pga infertilitet. Jag tänker också på hur alla nya barn i Sverige kommer att kräva mer resurser, både financiellt och i relation till miljön. Staten uppmuntrar verkligen folk att skaffa barn genom att erbjuda skatte fördelar, barnbidrag och föräldraledighet. Jag är för allt det men samtidigt så tycker jag att man ska tänka på hur enormt dyrt det blir för hela Sverige sedan att se till att det finns tillräckligt med resurser och bostäder tex till alla dessa barn när dom växer upp. Vi vill ju ha mycket ledighet, gratis sjukvård och gratis utbildning. Det tror jag inte att staten hade tänkt igenom ordentligt. Speciellt inte nu med alla skattesänkningar. Och jag tycker dessutom att det är lite orättvist för oss som inte kan eller vill få barn också. Vi borde åtminstånde få ett miljö plus pris för att vi inte har barn!!! :)

Problemet med berlin är ju att tyskland inte har någon vettig föräldraförsäkring och är något av ett uland när det gäller barnomsorg.

Sidor

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!