andycandy.jpg

Andy Candy. Bild Molly Abrahamsen.

Utan trygga rum blir rättigheter tomma ord

Trots ökade rättigheter och fler synliga förebilder är det livsnödvändigt med trygga rum för transpersoner. Inte minst för dem som inte har förutsättningar, ekonomi eller vill passa in i en snäv tvåkönsmall, skriver Andy Candy.

Båstad våren 2015. Jag är på en hotellanläggning där det sedan väldigt många år anordnas transträffar två gånger per år. Under en helg samlas transpersoner från de skandinaviska länderna för att umgås. På programmet finns en rad olika aktiviteter och dagarna avslutas med trerättersmiddagar och fest.

»Jag vill inte på något sätt förminska någon av mina transsystrar och jag är väldigt glad för alla förebilder vi transpersoner på senare år har fått. Men varför behövs det ett tryggt rum för att jag ska känna mig fri?«

När jag kommer dit frågar jag mig om det - i en tid som denna då det hela tiden talas om transpersoners synlighet i kultursfären - fortfarande är nödvändigt med dessa delvis hemliga, men framförallt trygga rum?  Och om vi nu är så synliga och den så kallade »transrevolutionen« har ägt rum, varför är det bara transkvinnor som skulle kunna passera som heterosexuella cis-kvinnor som syns och får ta plats i mainstreammedia?

Jag vill inte på något sätt förminska någon av mina transsystrar och jag är väldigt glad för alla förebilder vi transpersoner på senare år har fått. Men varför behövs det ett tryggt rum för att jag ska känna mig fri? Det säger en hel del om hur det har gått med transfrågor.

 

Att vara transperson betyder fortfarande att livsutrymmet är tämligen begränsat. Det är så lätt att hamna i en situation där man känner sig trängd och ifrågasatt utan att på något sätt kunna påverka situationen eller ta sig ur den med värdighet. Trots ökade rättigheter.

»Handläggaren säger sig inte förstå varför jag har skyddade personuppgifter. Han undrar om jag har hoppat av min könsutredning och han frågar hur det ser ut mellan mina ben nu.«

Några dagar efter att jag kommit hem från Båstad blir jag upprind av en handläggare på Skattemyndigheten. Det ska ske en omprövning av mina skyddade personuppgifter, något som många transpersoner lever med. Bara det faktum att särskilda försiktighetsåtgärder erbjuds av staten, säger mycket om transpersoners utsatthet.

Handläggaren säger sig inte förstå varför jag har skyddade personuppgifter. Han undrar om jag har hoppat av min könsutredning och han frågar hur det ser ut mellan mina ben nu. Den här myndighetsmannen har en särskild utbildning i samtalsmetodik då han dagligen talar med personer som lever under hot, enligt en verksamhetsutvecklare på Skattemyndigheten. Ändå så kan han ställa sådana intima, opassande frågor. Är det så att transpersoner per automatik lever utanför ramarna och där utanför blir det legitimt att förnedra och förminska oss utan konsekvenser?

 

Varför går jag aldrig ut längre? Jag ligger på hotellsängen och tänker att det finns få trygga rum för transpersoner och att de flesta finns på nätet.

Båstad är ett tryggt rum i verkligheten. Undangömd på en hotellanläggning i en mindre svensk stad innan sommarsäsongen sätter igång känner jag mig som en hel människa. Bortkopplad från verkligheten. Här och nu respekteras alla könsuttryck och alla bemöts med värdighet.

»Undangömd på en hotellanläggning i en mindre svensk stad innan sommarsäsongen sätter igång känner jag mig som en hel människa.«

De senaste tio åren, då jag aktivt har jobbat med transfrågor, har jag lärt mig att det vi verkligen måste kämpa för inte är rättigheter utan trygga rum. För så länge vi inte har fysiska platser där vi tillåts vara de vi vill vara spelar det ingen roll om vi har rättigheter på papper. I en situation där en känner sig trängd, ifrågasatt eller utsätts för hot och våld är det en klen tröst att kunna referera till olika lagtexter eller ombudspersoner. 

 

De trygga rummen behövs för alla, men blir särskilt betydelsefulla för dem som inte har förutsättningar, ekonomi eller vill passa in i den snäva tvåkönsmallen. Då blir de trygga rummen, där en varken känner sig utstirrad eller utskrattad, förutsättningen för själva existensen. Ett sammanhang då en inte bara är transperson utan kan vara den man är.

 

Andy Candy är transfeminist, aktivist och journalist.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk