Min sexualitet omöjlig i samhällets ögon

På mindre än en sekund förvandlades jag från en attraktiv tjej med okänt antal kroghångel på CV:t till ett beklagansvärt neutrum. Det skriver journalisten Annika Taesler, som har reagerat på Ottars nummer med tema "sjukt".

”Så länge man är sexuellt aktiv så finns man”

Orden är Frida Tibblin Citrons, som Ottar skrev om i nummer ett i år. Ett citat som får mig att stanna upp i läsningen, som borrar sig in. Men inte länge. Tidningens tema, om synen på friskt och sjukt, lovar att även jag ska finna en text att känna igen mig i. Jag läser snabbt, ögnar rubriker. Hiv, endometrios, cancer. Men också om transsexuella och personer med Aspergers syndrom. Någon rullstol – kanske det mest symbolladdade hjälpmedlet i Sverige – står dock inte att finna någonstans. Besviket slänger jag tidningen ifrån mig.

Egentligen borde jag vara nöjd över att inte finnas med i Sjuk-numret. Jag är nämligen inte sjuk. Avviker inte från den medicinska normen gällande varken blodgrupp, utseende eller inlärningsförmåga. Det är till och med sällan jag blir förkyld. Så kanske är min indignation över att inte kunna relatera till någon av numrets case-artiklar både onödig och felaktig. Ändå vet jag att samhället ser min sexualitet inte bara som obekväm, utan kanske rentav omöjlig.

Det var inte alltid så. Ett ögonblicks verk för snart nio år sedan – ett fall från en hästrygg, en bruten nacke och krossad ryggmärg – var slutet för den sexuella identitet jag kände till. På mindre än en sekund förvandlades jag från en attraktiv tjej med okänt antal kroghångel på CV:t till ett beklagansvärt neutrum, som i samhällets ögon har behov enbart av sjukgymnastik och avfasade trottoarkanter. Sociologen Lars Grönvik är långtifrån den ende som beskrivit hur personer med funktionsnedsättning ”förknippas med ett antagande om asexualitet”. Med Tibblin Citrons definition existerar jag inte längre.

Även när mina intima förehavanden är uppenbara sammankopplas de med besvär. Som när min man följer med mig till gynekologen för att hjälpa till att lyfta upp mig i gyn-stolen, och gynekologen känner sig nödgad att fråga om vi har några problem med att ”deponera sperman i vaginan”. Att mina ben inte bär blir synonym till ett samliv kantat av problem.

»Att mina ben inte bär blir synonym till ett samliv kantat av problem.«

Nej, käre läkare. Man behöver inte kunna gå för att ha sex. Faktiskt inte ens känna något, även om det senare givetvis förhöjer upplevelsen.

Visst ställer skadan till det. En 86-procentig förlamning kräver handräckning. Jag kan inte klia mig i huvudet eller föra en gaffel till munnen själv: naturligtvis inte heller dra min man till mig eller låta min hand förstulet glida nerför hans bröstkorg. Att köra en spontansnabbis på soffan låter sig inte riktigt göras med assistenter i rummet intill. Min sexualitet i dag kräver planering. Men också tillit, gott om tid, kommunikation. Gäller det verkligen bara för oss med en funktionsnedsättning?

Kanske har den till och med något att lära ut, framför allt till alla tonårstjejer som ständigt får lära sig att tänka mer på avancerade ställningar än sin egen njutning. En ryggmärgsskadad kropp måste slappna av för att fungera, för att inte svimma eller få migrän eller bajsa på sig. Något ställa upp-sex för husfridens skull är inte aktuellt.

Sexualiteten är lite mer krävande, helt enkelt. Men sjuk? Knappast.

Ottar hade rätt.

Text: Annika Taesler 

Kommentarer

Mitt i prick. Som vanligt.

Tack Annika för att du delar så intima detaljer med oss andra ovetande, okunniga. Självklart har alla människor behov av närhet, intimitet och sex. Det gäller inte bara de srora och starka om man säger så. Ett funktionshinder kan precis som du skriver ge mera kvalitet i samlivet. Och vem anger normerna för HUR man ska göra? Det finns många 'fullt friska'' som har mycket torftigt om något kärleksliv alls! Det där med assistenter och spontansex....hm. Säg till dom att ta en låååååång promenad tills du ringer och ber dom komma tilbaka! Du har rätt att ha sex när DU känner för det assistenter eller inte. Kram

Väldigt intressant. Så skönt att höra någon som talar öppet och rakt.

Hurra för dig Annika!

Detta var det mest läsvärda om sexualitet på Mycket Länge.

Tack!

Deilig ærlig!

Det var jag som skrev artikeln om Frida Tibblin Citron. Förstår inte riktigt varför man måste ställa det ena mot det andra? Frida hade en livshotande sjukdom och använde sexualiteten som ett sätt att hänga kvar i livet, trots att hon många gånger inte kände lust, trots att hon opererat bort sina inre könsorgan, inte fick tillsätta syntetiskt hormon etc. Och min artikel handlade framför allt om vårdens, läkarnas, sjuksköterskornas och gynekologernas oförmåga att prata om sexualitet med dem som behöver det bäst. Där kommer dina synpunkter in som mycket viktiga. Assistenter, arbetsterapeuter m fl måste också lära sig att sexualiteten är vi alla födda med, det går inte att blunda för.
Mvh
Anna Knöfel Magnusson
Frilansjournalist

Hej Anna,

Nu har du tyvärr missuppfattat min text alldeles. Jag hade absolut ingenting att anmärka på din text om Frida, som i mina ögon mycket väl belyste en aspekt av medicinsk behandling som alltför ofta skuffas undan. Det är inte heller vad min krönika handlar om. Snarare anmärker den på Ottars val att UTESLUTA rörelsehinder som en faktor värd att ta upp när vi diskuterar samhällets syn på vilken sexualitet som är "frisk" respektive "sjuk". Jag vill poängtera att fördomar tränger så mycket längre än bara till vedertagna diagnoser. En sexualpolitisk tidskrift som diskuterar diskurser bör självklart skriva om både cellgifter och impotens – OCH om rullstolar, inkontinens och assistans.
För i samhällets ögon är det ju precis som Frida säger: att så länge man är sexuellt aktiv så finns man. Och jag finns. Också.

Vänliga hälsningar,
Annika Taesler

Annika, du har just skrivit alla mina tankar och skrivit något som jag länge har velat skriva. Jag har hamnat i rullstol och har upplevt detta om asexualitet hela min tonårs period. Jag älskar dig.

Även om tråden är gammal så är ämnet ständigt lika aktuellt. Rullstolar och människor som sitter i dem är tabu - fortfarande. Gömma och glömma är så påtagligt plågsamt för oss som behöver hjul för att ta oss runt i tillvaron.

Sidor

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk