Mitt liv som cyborg
Var börjar jag, och var slutar tekniken? Frida Ingha beskriver sitt liv som CI-borg, och filosoferar kring relationen mellan människa och maskin.
Science fiction har förut varit det som dykt upp i mina tankar om någon sagt ordet cyborg. Kanske hade det fortfarande gjort det, om det inte vore så att jag själv är en.
För elva år sedan genomgick jag en sex timmar lång operation som gjorde mig till en livs levande cyborg. Kirurgen borrade ett hål genom skallbenet och förde in en elektrod som placerades längs med hörselnerven. På skallbenets utsida frästes en grop ur för att göra plats åt resten av implantatet.
»Vi brukar skämtsamt omtala oss själva som CI-borgs.«
Jag var döv innan, men lever i dag med två cochleaimplantat. Det förkortas CI, så vi brukar skämtsamt omtala oss själva som CI-borgs. Cybernetik är när syntetiska delar kopplas till de styrande organen hos en levande organism; som hjärna och nervsystem.
Jag styr CI-implantatet direkt från en app i min Iphone. Istället för ljudvågor skickas elektriska impulser direkt till hörselnerven, och min hjärna har lärt sig att tolka impulserna med hjälp av hörselminnen och träning. De 17000 hårceller som vanligtvis fångar upp olika toner i hörselsnäckan har ersatts av 21 stycken elektriska kanaler.
Mötet mellan teknik och människa har i fiktionens värld utmanat våra föreställningar om vad en människa, eller en själ, är. Ett exempel är karaktären Darth Vader i Stjärnornas krig. Innanför sin hårda svarta rustning ryms en stympad, sargad människokropp. Ingen ser den och säger »stackars invalid!«. Rustningen blir Darth Vader. Innan olyckan och transitionen (eller ska vi säga innan hans habilitering?) till att leva i sin rustning på den mörka sidan så var han en impulsiv, självömkande och gnällig yngling med mommy issues.
Efter förändringen blev han känslokall, läskig och kompromisslös. Han styrs av sin ilska och utnyttjas av en sektledare. Han har stängt ner de delar av sig själv han inte orkar leva med – som empati, kärlek och framförallt sorg.
Men det är inte tekniken som förslavar Vader som människa. Det är sinnet. Primitiv försvarsmetod, hade Freud sagt.
Orsaken till att jag blev döv var en ovanlig genetisk sjukdom. En biologisk mutation i arvsmassan som stegvis och obönhörligen försämrar mina sinnen och min koordination. Det enda jag riktigt kan lita på i min kropp är ironiskt nog hörseln. Alltså mitt CI. Åtminstone tills batteriet tar slut.
Hur många delar av en bil kan du byta ut och fortsätta påstå att det är samma bil? Om en bil står oanvänd och du plockar bort delar av den utan att installera nya som fungerar – Är det då fortfarande en bil? Vem avgör det, och hur?
»De har blivit en del av mig och mitt liv – trots att jag inte vill ha dem.«
Att ha just den här kroppen, med just den här unika trasigheten, gör mig högintressant för vissa – och totalt osynlig för andra. I samband med att jag fick min diagnos så fick jag veta att delar av mitt dna redan klonats till zebrafiskar på fyra olika universitet i världen.
Den typen av forskning sker dock väldigt långt ifrån min egen vardag. En vardag som jag får att fungera med hjälp av väldigt många hjälpmedel och anpassningar. De har blivit en del av mig och mitt liv – trots att jag inte vill ha dem.
Var i allt detta börjar jag som människa och var slutar jag? Spelar det någon roll om de tekniska prylarna sitter inuti eller är utanför min kropp? Hur många hjälpmedel och implantat kan jag utöka mig själv med, utan att sluta vara jag?
Å andra sidan, hur länge hade jag kunnat fortsätta vara jag, om jag låtit bli?
Text: Frida Ingha är journalist, föreläsare och debattör.
Foto: Miguel Colinet
Kreatör: Frida Ingha
