Nu kör vi!

Det ligger en kvinna i kroppsstrumpa på scenen. Den lila extrahuden glittrar i strålkastarljuset och Sadie Lune drar ner dragkedjan mellan sina ben. Nu glänser fittan mot publiken och hon tar fram ett spekulum i plast som hon för in i sig själv. Vi i publiken bjuds in att titta, först vågar ingen men efter lite blyg försiktighet bildas en kö. En efter en går fram och kikar medan hon förklarar fittans olika funktioner i mikrofonen.

Sadie Lune är sexarbetare, sexaktivist, tecknare och performanceartist från San Fransisco. Att hon arbetat med och inspirerats av vägledande sexaktivister som Annie Sprinkle vittnar spekulumscenen om. Under sommaren var hon en del av QueerXshow, sex kvinnor från Europa och Amerika som tillsammans turnerat runt i Europa med en show som hyllar queert sex, begär och kvinnors kroppar. Artisterna är författare, performanceartister, dansare, filmskapare, fotografer, musiker, dj:s. De är horor, stripteasedansöser och porrskådespelare.

Det är en ny våg av duktiga flickor som vill vara dåliga flickor, som vill förändra världen med sina kroppar, med böcker, musik, konst och film. Under hela turnén filmar Emelie Jouvet, den nya europeiska undergroundporrens föregångare, som med porrfilmen ”One Night Stand” lyckats skapa ett nytt sätt att skildra sex inom dagens queerflatkultur i Europa. Nu ska det bli två filmer. En porrfilm och en dokumentär roadmovie. Från Paris ända upp till Stockholm.

››Den feministiska porr som görs idag är resultatet av många generationers kamp för jämlikhet och frigörelse.‹‹

I september släpptes regissören Mia Engbergs uppmärksammade kortfilmsprojekt ”Dirty diaries” i Sverige, en dvd med tolv feministiska porriga filmer, alla gjorda med mobilkamera. En ny sexbejakande queerfeministisk våg har en gång för alla nått Sverige.

Eller ny och ny. En ny generation queeraktivister tar kroppen tillbaka, men det gjorde man redan på 1970-talet. Kanske inte just exakt med samma strategier – det kan till och med låta paradoxalt att hävda att porr tar av 70-talets feministiska pedagogik, då många av de feministiska aktivisterna i Sverige kämpade för en porrfri värld och kritiserade porrens objektifiering av kvinnokroppen.

Mia Engberg berättar hur det var när hon släppte filmen Selma och Sofie 2001, en historia om två unga lesbiska tjejer som innehöll flera explicita sexscener:
– För tio år sen fokuserade feministerna på att krossa porren. De förstod inte varför jag gjorde porr, jag exploaterade ju kvinnokroppen ännu mer! Tidningen Arbetaren publicerade en intervju med mig och fick hotbrev från anonyma feminister. Och Vagina Grande, bandet som jag spelade i då, bojkottades av vissa.

Men samtidigt som kritik kom från feministiskt håll menar Mia Engberg att den feministiska porr som görs idag är resultatet av många generationers kamp för jämlikhet och frigörelse. Inte minst RFSUs grundare Ottar, Elise Ottesen-Jensen, som kämpade för kvinnans rätt till sin kropp redan för hundra år sen.

Jag själv, som regisserat och också spelar i en av filmerna i Dirty diaries, håller med. Och känner mig inte alls långt ifrån den (lesbiska) feminism som växt fram ur 70-talets kampanda. Jag skulle till och med kunna beskriva mitt porrprojekt genom delar av deras slagord: ”Vad vi vill är, att alla kvinnor ska förstå vikten av att uttrycka sig själv och sin egen sexualitet på sina egna villkor”.

Jag hittar orden i Hanna Hallgrens avhandling ”När lesbiska blev kvinnor, när kvinnor blev lesbiska” där hon kartlägger den feministiska lesbiska rörelsen i Sverige på 70- och 80-talen. Hon har i arkiven från en tid då det viktiga för lesbiska feminister var att identifiera sig som kvinnor och ta plats med sin sexualitet och sina kroppar. Just de här raderna är tagna från ett tal som feministen och en av grundarna till Lesbisk front, Eva Bohlin, höll 8 mars 1976. När jag ringer upp Eva sitter hon på sin kolonilott i Stockholm:

– Ja, vi hade ju ingen som helst tvekan då och jag har nog kvar den synen på porr idag. Ett av de viktigaste slagorden var: ”Krossa kapitalet, krossa porrindustrin”. Vi ville ju själva skapa våra psyken och våra kroppar. Porren var det kapitalistiska patriarkatets bastion. Jag har svårt att befria mig från den synen. Det mesta är skapat för män och är kvinnoförnedrande.

Eva Bohlin håller med om att ett sätt att motverka detta skulle kunna vara att göra schysst porr. Men det är knepigt eftersom porren är så förorenad, menar hon. På hennes tid gjorde de kärleksfilm istället.

Filmvetaren Ingrid Ryberg skriver på en avhandling om lesbisk porr och har även gjort filmen ”Phonefuck” i Dirty diaries-projektet. Hon håller med om att den nya porrvågen inspireras av 70-talets slagord ”Våra kroppar, våra jag”, men att feministerna står på en helt annan plattform idag.
– På sjuttiotalet verkade de ha haft känslan av att de skapade något helt nytt, allt var möjligt. De skapade en naturlighet kring nakenheten som inte finns idag. Idag måste vi förhålla oss till helt andra bilder kring kroppen. För trettio-fyrtio år sedan var den mediala underklädesfetischismen som kom på 90-talet inte en del av samhället på samma sätt.

Jag lyssnar avundsjukt på Eva Bohlin när hon berättar om hur de självklart badade topless, gick nakna med varandra, lärde sig om sina kroppar genom spekulum, och till och med kunde onanera tillsammans. Eva håller med om att de stod på en annan grund då.
– 60- och 70-talet var en tid när man skulle skapa nya gränser och utmana sig själv. Vi kanske hade mer oskuld då. En oskuld som har tappats idag, säger hon.

Ingrid Ryberg håller med om den förlorade oskulden:
– QueerXshow vittnar om en stor skillnad när det gäller förhållningssättet till kropp och nakenhet nu och då. Istället för att bejaka en hårig naturlig nakenhet och kroppslighet som på 70-talet så handlar det om att dramatisera nakenhet och av- och påklädnad. Det är som att vi inte längre har tillgång till föreställningen om en naturlig kropp. Kanske är kroppen alldeles för dekonstruerad för det, resonerar hon.

Oskulden är tappad och den nya feministiska queergenerationen är redo att fylla porren och offentligheten med sina kroppar. QueerXshowen och Dirty diaries är exempel hur man skamlöst plockar från både radikalfeministisk retorik och mainstream porrestetik. USA möter Europa och Sverige hänger med, även om vi befinner oss långt ifrån ryktet om att vara sexliberalismens land. När QueerXshowen uppträdde i Stockholm och Malmö var de tvungna att plocka bort alla scener där genitalier visades. Sveriges alkoholpolitik förbjuder nakenhet och alkohol i samma rum.

Dagens queerfeminister organiserar sig i en ny verklighet. Det är inte en slump att det är just porr som erövras idag. Filmmediet har fått en helt ny betydelse genom internet och enkel teknik. Porr kan göras med små medel och enkelt nå en offentlighet. Det är en av anledningarna till uppsvinget av ny queer undergroundporr i Europa, menar Ingrid Ryberg. I USA har lesbisk och queer porr många års försprång.
– Där finns det produktionsbolag som hunnit bli mainstream i bemärkelsen att de ingår i en försäljningsmarknad och följdriktigt tänker på vilken estetik som säljer, förklarar hon.

Bilder ur filmerna ”Fruitcake” och ”Authority”

I Europa har den lesbiska och queera porren generellt en mer do-it-yourself-attityd, producerad med enkel och billig teknik och sökande estetik. Det har också stor betydelse att det uppkommit forum där filmerna kan visas och diskuteras under de senaste åren. Berlins porrfilmfestival, som i år går av stapeln 22-25 oktober, är en viktig knutpunkt för porrfilmsskapare, där tankar och idéer som hyllar och problematiserar porr och porrindustrin kan samlas och utvecklas.

Den enkla tekniken har också möjliggjort projektet Dirty diaries, som kan beskrivas som ett sökande i vad feministisk sex och sexualitet kan vara. Man får bland annat se en Joanna Rytel som kvinnlig blottare i ”Flasher Girl on Tour”. Lekfullt och allvarligt intar hon Paris offentliga rum, tunnelbanan, toaletten och torget. Min egen film ”Authority” är ett möte mellan en klottrare och en polis, ett sexuellt undersökande av maktpositioner och ett ifrågasättande av föreställningen att lesbiska bara vill ha gulligt sex.

– Det som har hänt de senaste tio åren är att queerrörelsen har lett till att det inte längre är ett krig mellan könen, utan mot stereotypa könsroller. Bland annat det kan man se i resultatet av Dirty diaries, säger Mia Engberg i mobilen på väg till Ikea.

Ester Martin Bergmark och Sara Kaaman har gjort filmen ”Fruitcake” i Dirty Diaries-projektet. Ester Martin och Sara vill göra plats för den könsöverskridande kroppen, de ville hitta sätt att skildra sex, sexualitet och kön som de inte hittat inom porren. Fruitcake är en film som hyllar anus, det könlösa könet.

– Jag har saknat andra bilder av sex, berättar Sara, bilder på kön och kroppar där det inte är så tydliga könsdikotomier. Sen så tror jag det finns många andra sätt att göra det på som är mer tydliga. Vår film är ju på ett sätt väldigt poetisk … och fin och lite flummig.
– Vår film är mer ett tillstånd, fyller Ester Martin i. Det känns skönt att vissa sagt att de blivit kåta av den men jag känner inte att den går att placera i någon porrgenre. Tyvärr nästan. Det skulle vara roligt om folk visste hur de ska se på filmen, att det är porr och tanken är att de ska bli kåta, säger Ester Martin.

I ”Fruitcake” blandas bilder på anus med frukt, blommor, odefinierbara könsdelar och knull. Genom filmmediet menar Ester Martin och Sara, som själva spelar i filmen, att de har hittat ett sätt att skildra sina upplevelser av sina kroppar och hur de vill att sex ska vara.
– När man gör film finns det stora möjligheter att porträttera hur man själv ser kroppen och hur man vill att ens kropp ska se ut. Genom att ha på sig olika saker eller att man kan filma ett ollon i extrem närbild och zooma in hudveck och sånt. En klitta blir ett kukollon, det ser väldigt likadant ut. För mig är det en stor frihet eftersom jag tycker att det är jobbigt med den hårt könade verkligheten, förklarar Ester Martin.

››Det är inte en slump att det är just porr som erövras av feminister idag.‹‹

Jag spelar själv en av karaktärerna i filmen ”Authority”. Det beror inte bara på att det är svårt att hitta personer som vill medverka i en porrfilm, inte heller handlar det bara om exhibitionism. Det beror på en vilja att upplösa gränsen mellan den som står bakom kameran och den som har sex framför. En känsla av att vara subjekt i rollen som objekt.

Precis innan QueerXshowen ska ut på turné träffar jag Mad Kate, en av de medverkande, på ett fik i Berlin. Mad Kate rör sig mellan performance, text, att vara skådespelerska och sångerska. Vi pratar om varför hon har valt att ägna sitt liv åt performance i olika former, oftast kopplat till sexualitet. Våra bakgrunder liknar varandra och nu har vi båda slagit oss ner i Berlin.

Hon berättar om ett tidigt feministiskt uppvaknande. Om studier på universitet, sitt författarskap, resorna till Nicaragua och Haiti där hon pratade med kvinnor om feministisk empowering. Om hur hon arbetade politiskt med asylrätt i USA. Hur hon till slut kom fram till att hon ville leva det hon förut teoretiserat om.
– Ju fler kvinnor jag kände som jobbade inom prostitution och porr eller som strippor, ju mer suddades gränserna ut kring vad sex är, hur sexualitet kan användas och hur det kan upplevas. Jag ville utforska alla de här gränserna för mig själv istället för att teoretisera kring det.

Den granskande blick hon tidigare vänt mot andra kvinnor riktar hon nu mot sig själv.
– Jag har varit intresserad av att kasta mig in i olika sammanhang. Från att vara i situationer som känns som sexarbete till att vara i en situation där jag pratar om sex, från att vara performanceartist, göra burlesk till att göra en läsning.

Mad Kate är intresserad av att jämföra hur hennes kropp uppfattas i de olika kontexterna, och se på förhållanden mellan klass och pengar, mellan att vara en artist med konstnärligt begär och att bara vilja överleva.
– Jag jobbade på en peep show förra hösten och det är intressant att se hur jag blev behandlad där jämfört med i rock´n´roll-världen eller i ett queert sammanhang. Det ser helt klart annorlunda ut men det är inte alltid så svartvitt. Ibland har jag haft förbluffande upplevelser med männen som kommer för att se mig strippa.
– Jag använder nakenheten, men jag tänker inte alltid på den som erotisk. Det behöver inte vara därifrån motivationen kommer. Ibland känns det erotiskt och andra gånger fult eller bara frigörande.

Om känslan att inte vara i kontakt med sin egen kropp skulle vara för stark skulle hon gå hem för kvällen, menar Mad Kate. Och det är här skillnaden mellan att vara konstnär och att arbeta för pengar blir som tydligast.
– Det är det som är farligt med att göra sånt här för pengar för där finns den där tunna linjen, man måste stå ut även om man inte har den rätta känslan. Jag strippar inte så mycket längre för det kan bli väldigt långtråkigt. Timmarna är långa, man gör allt man måste göra under en dag – lagar mat, vilar, läser. Men var sextonde minut ska man gå in och visa fittan.

Ta kroppen och sexualiteten tillbaka, på dina egna villkor. Det är det det handlar om. Och det går att göra. När Mia Engberg intervjuats om sitt porrprojekt upprepar hon något som är värt att upprepas: hon vill göra feministisk porr som utmanar de kommersiella krafter som i stor utsträckning styr porrindustrin.

När jag pratar med Mad Kate nästa gång har hon precis kommit hem från turnén. Jag vill höra hur hon har haft det. Hon berättar om två lyckade veckor, inte bara inom ramen för uppträdandena, utan också för den betydelsefulla dynamik som skapades i turnégruppen. Hur de i den lilla bussen genom Europa skapade en naturlighet kring att vara nakna tillsammans, kring att uttrycka sina begär och sexualiteter, genom samtal och praktik. Hon beskriver hur Sadie berättade historier som de onanerade till i baksätet. Hur naturligt och fantastiskt det kunde kännas att onanera tillsammans. Ja, det går som ett eko över generationerna.

Text och bild (ur QueerXshow): Marit Östberg, frilansskribent och regissör

Den här texten publicerades i Ottar #3 2009. Beställ numret här!