En pint för klimakteriet

Kvällssolen skiftar i orange och en sval bris dansar in genom det öppna fönstret på den murriga puben Bardo Lounge. Det är en relativt lugn torsdagskväll. Några gäster sitter och pratar lågmält sinsemellan, medan personalen tyst torkar glas. I hörnet av den bohemiska lokalen har ett gäng kvinnor samlats. Bakom dem hänger porträtt efter porträtt längs med väggen. Målningarna föreställer kvinnor från olika bakgrunder som poserar i skilda miljöer. Överraskande passande med tanke på kvällens tema. 

– Hej, är det här vad jag tror att det är? frågar en kvinna pillemariskt när hon närmar sig gruppen och blinkar. 

Ett sorl av skratt bryter ut. Hon har just välkomnats till ett klimakteriekafé i Maidenhead, en stad belägen ungefär en timme utanför London. 

Det är andra gången de träffas. Arrangören för klimakteriekaféet här i Maidenhead, Kerry Farrell, berättar att hon var oroad att ingen skulle dyka upp. Storbritannien har drabbats av otaliga värmeböljor den här sommaren, även i dag, och hon är rädd att det varma vädret kommer att hindra människor från att komma. Försiktigt närmar sig kvinna efter kvinna bordet i hörnet och presenterar sig. Vissa frågar modigt högt om det är klimakteriegruppen, andra försöker tala i kod. Farrell behöver inte oroa sig.

»Tillgången till grundläggande behandling är fantastisk. Det finns många alternativ som min mamma och mormor aldrig skulle ha haft tillgång till.«

Femton minuter efter att sessionen officiellt har börjat, har nästan tjugo personer anslutit sig till gruppen. Runt bordet sitter hemmafruar, terapeuter och barnskötare. De flesta är kring 40-års åldern, men några få är pensionerade. Vissa börjar nu komma in i klimakteriet, andra har kommit ut på andra sidan. Över hälften av gruppen är här för första gången. Det blir snabbt svårt att få en syl i vädret. 

– Om du ser mig gå ut med min hund och jag kommer ut från en buske, så ställ inga frågor, säger en av kvinnorna och bordet brister ut i skratt. 

Det första klimakteriekaféet ordnades i juni 2017 i Skottland av terapeuten Rachel Weiss. Konceptet är enkelt: man samlas och pratar om klimakteriet, på en pub eller ett kafé eller annan plats. Det ska vara en låg barriär att gå dit. Nu nästan tio år senare ordnas det regelbundet kaféer runt omkring i Storbritannien, och även utomlands – från Kanada till Taiwan. Weiss har även ordnat Flushfest – världens första festival om klimakteriet. 

Men det är inte bara tillgång till diskussionsforum som gör Storbritannien till föregångare inom klimakteriefrågan. Medan svenskar desperat tvingas resa utomlands för att få tag på östrogenplåster, får kvinnor i England obegränsad tillgång till hormonläkemedel i ett år för bara 19,80 pund, alltså motsvarande cirka 230 svenska kronor. År 2022 fick Storbritannien sin första kvinnohälsoambassadör, Dame Lesley Regan, som har en lång karriär bakom sig inom obstetrik och gynekologi. Hennes roll var att leda kvinnohälsostrategin, som är en tio år lång politisk plan för att förbättra vården för kvinnor i England. Som en del av den introducerades förra hösten obligatoriska frågor om klimakteriet i hälsokontroller för kvinnor över 40 år.

– Tillgången till grundläggande behandling är fantastisk. Det finns många alternativ som min mamma och mormor aldrig skulle ha haft tillgång till, säger Kim Barclay som deltar på klimakteriekaféet i Maidenhead.

I vår blir det även obligatoriskt för företag i Storbritannien som har mer än 250 anställda att ta fram en handlingsplan för klimakteriet med konkreta förslag.

Arbetsplatser spelar en viktig roll i att lösa problem kopplade till klimakteriet, säger Camille Cronin, som forskar inom ämnet på Exeter University. 

Kvinnor i klimakteriet är den snabbast växande gruppen människor på den brittiska arbetsmarknaden. En undersökning visade att 73 procent av de tillfrågade kvinnorna mellan 40 och 60 år hade upplevt klimakterierelaterade symtom, och 67 procent uppgav att symtomen haft en negativ påverkan på arbetet. Det har Cronin också sett inom sin egen forskning, där hon specifikt tittat på hälsovården. Till och med inom den branschen hade kvinnor svårt att få hjälp och stöd med sina symtom. Utbildning är viktigt för att fixa problemet, tycker Cronin.

– Det fortsätter att förvåna mig att arbetsplatser inte erbjuder extra stöd och hjälp till sina anställda.

Cronin har jobbat på ett internationellt projekt om klimakteriet och märkt att Storbritannien sitter i framsätet när det gäller klimakteriefrågan. Hon berömmer organisationen British Menopause Society som verkat sedan 1989 och är väldigt aktivt både nationellt och internationellt, och är duktiga på kunskapsspridning.

»Kvinnorna vill inte lämna sina jobb. De vill jobba.«

Det finns några större milstolpar som haft en stor påverkan på utvecklingen av klimakteriefrågan i landet det senaste decenniet. Bland annat publicerade regeringen en rapport år 2017 om hur klimakteriet påverkade kvinnors frånvaro på jobbet. Rapporten var avgörande för att skifta debatten om klimakteriet från att endast handla om hälsa, till ekonomi. Och populära programledaren Davina McCall producerade en dokumentär om sin kamp med klimakteriet, vilket ledde till en så stor offentlig diskussion att man började kalla det för »Davina-effekten«. 

Camille Cronin har höga förhoppningar om att lagförändringen nästa år med klimakteriehandlingsplaner på jobbet också kommer att förbättra situationen. Annars riskerar man att kvinnliga arbetstagare lämnar sina jobb, och då förlorar samhället erfarenheter och färdigheter. 

– Och kvinnorna vill inte lämna sina jobb. De vill jobba, säger Cronin.

Diane Danzebrink är en av dem som också drivit på för förändring. Klimakteriet var en mörk och tung tid för henne, och ledde till att hon nästan tog sitt eget liv. Hon upplevde att det inte fanns någon officiell hjälp eller information, istället fanns det otaliga historier på olika forum på nätet där kvinnor berättade om sina svåra och tunga upplevelser med klimakteriet. Danzebrink blev arg. Något måste göras. Hon beslöt sig för att grunda organisationen Menopause support och kampanjen #MakeMenopauseMatter föddes. 

– 2015 var klimakteriet fortfarande ett ord man inte ville uttala högt. På flera sätt var det en väldig tur att så många människor tänkte likadant och började höja rösten samtidigt, säger hon. 

#MakeMenopauseMatter-kampanjen lanserades 2018 i Westminster med parlamentsledamöter från flera partier på plats. Kampanjen tog varje chans att prata med medier, både lokalt och på nationell nivå.

»Jag kände till slut att det var värt att dela min historia om det skulle hjälpa någon.«

En stor del av kampanjen byggde på Danzebrinks personliga erfarenheter. Men att stiga ut i rampljuset var inte ett enkelt val. 

– Jag tog ett år på mig att tänka på det. Jag hade aldrig delat något personligt om mitt liv på sociala medier förut. Och när du väl sagt något är det ute där och du kan inte ta det tillbaka. Men jag kände till slut att det var värt att dela min historia om det skulle hjälpa någon. 

#MakeMenopauseMatter-kampanjen hade tre mål. Ett var att inkludera information om klimakteriet i brittiska grundskolor. Danzebrink lyckades. Klimakteriet ingår numera i den brittiska skolundervisningen. De andra två var att introducera klimakteriehjälp på arbetsplatsen, och att införa obligatorisk utbildning om klimakteriet på läkarutbildningen.

Det arbetet fortgår. Men den politiska situationen underlättar inte.

– Vi har just haft vår sjätte statsminister på tio år. Och tionde hälsominister på tio år, suckar Danzebrink.

De täta ministerbytena leder till att de ofta har samma konversationer med beslutsfattare, om och om igen.

Fastän samtalsklimatet om klimakteriet har blivit öppnare gäller det inte alla i det multikulturella Storbritannien. Diane Danzebrink siktar nu på samhällsgrupperna som är svårare att nå.

– Vi producerar material som sedan delas vidare. Vi har just gjort en 44 sidor lång broschyr om klimakteriet som översatts till sju andra språk, berättar hon.

»När du får en bebis så går du och träffar människor, men det finns inget liknande för andra skeden i livet.«

På puben i Maidenhead fortsätter konversationerna i den varma engelska sommarkvällen. Små grupper bildas här och där. Det är inte bara klimakteriet som diskuteras, även husdjur, papperssugrör och boktips. Trots att gruppen bara träffats en gång tidigare är det en varm och glädjefull stämning. 

– När du får en bebis så går du och träffar människor, men det finns inget liknande för andra skeden i livet. Här får man dessutom vänner på köpet, säger Rebekka Ward.

De andra nickar instämmande. Utanför träffarna är de också aktiva på sociala medier.

– Vi har en Whatsapp-grupp och varje morgon skriver vi i gruppen och berättar hur vi känner oss, säger Ward.

– Det var jag som gjorde inlägget om hormonbehandlingen, tillägger en av kvinnorna.

– Nej, men det var du! Vad heter du? svarar en annan.

Kim Barclay har glatt pratat med de flesta i gruppen under kvällen. Hon gillar den sociala aspekten:

– Det är något väldigt läkande att få höra någon annan säga »jag med«, berättar hon.

Noura Alfadl instämmer:

– Att få höra att det inte är något fel med mig är så viktigt.

Emilia Jansson är frilansjournalist baserad i London.

Bild Anna Lukala