Vilket jävla liv det blev!

I min roll som psykolog har jag de senaste åren svarat på läsarfrågor i Dagens Nyheter. Ett ganska vanligt tema är föräldrar som inte kommer överens med sina barn. För ett par år sedan skrev en mamma som förlorat kontakten med sin son. Upprinnelsen till konflikten var att sonen berättat att han levde flersamt, och nu önskade ta med båda sina partners till släktsammankomsterna. 

Jag svarade som jag brukar göra när föräldrar har svårt för barnens livsval. Allt som ligger långt ifrån egna värderingar om hur vi bör organisera våra liv kan vara problematiskt att både förstå och hantera. Det är inte så konstigt. Men, skrev jag också, när barnen vuxit upp till egna, autonoma individer behöver vi tugga i oss att de fattar sina egna beslut om hur de vill leva. Hur märkliga de än kan tyckas vara i våra ögon. 

»Vad trodde Arpi att de skulle göra på kalaset, nypa varandra i bröstvårtorna eller förvandla fiskdammen till ”fist-damm”?«

Vilket jävla liv det blev! Förbryllad tog jag del av arga mejl där man tyckte att nu hade jag frångått min roll som psykolog och blivit »politisk«. Sveriges Radio snappade upp debaclet och snart satt jag i en debatt i programmet Studio 1 med den liberalkonservativa debattören Ivar Arpi, en av de som reagerat argast. Absurda jämförelser gjordes mellan polyamori och pedofili och jag både häpnade, och tappade det i studion. Vad trodde Arpi att de skulle göra på kalaset, nypa varandra i bröstvårtorna eller förvandla fiskdammen till »fist-damm«? Han gav nog inget svar på de frågorna, men tydligt blev det att det är sexet, inte kärleken, som han såg framför sig i sin argumentation att detta inte ska behöva »visas upp«. Hade tänkt vara lugn och saklig, men gick från radion alldeles rödflammig på halsen. (»Fist-damm« blev tyvärr aldrig något nyord.) 

Jag visste såklart att det fortfarande råder fördomar om andra sätt att leva än Den Heterosexuella Tvåsamma Kärleksrelationen. Trots att vi är ett av världens mest sekulära folk är Bibelns ord märkligt nog starkt styrande just här, och helst ska bara döden skilja en (1) man och en (1) kvinna åt. Men föraktet som öppet flödade i diskussionerna överraskade mig ändå. Det blev en tydlig, ganska sorglig temperaturmätare på var vi befinner oss gällande acceptansen kring polyamori.

Retoriken är densamma som vid homosexualitet för dryga trettio år sen: Okej, det är varken olagligt eller klassat som psykisk sjukdom längre, men hederligt folk ska inte behöva få detta obskyra leverne rätt i ansiktet. Stäng för guds skull garderobsdörren ordentligt och så talar vi inte mer om saken.

En tid efter den högljudda polydebatten kom en ny fråga in till DN. Denna gång från en radikal vänsterfamilj, som hamnat i en liknande konflikt efter att sonen »kommit ut« som moderat. Han tyckte att även Sverigedemokraterna hade sina poänger vilket skapat stort drama i familjen, och lett till bruten kontakt och sömnlösa nätter. Jag svarade dem ungefär detsamma som till polyfamiljen, pekade mot acceptansen. Men den här gången kom inga ilskna mejl om att jag klivit ur min roll som psykolog och missbrukade mina plattformar med en politisk agenda. Skillnaden, i det förra var problemet normbrytande livsåskådning och livsval.

»Att nämna pedofili eller barnmisshandel i samma mening som polyamori är en ohederlig strategi, men inte ovanlig.«

När det annorlunda känns oroligt i magen eller blir för rörigt i sinnet (så här ska det väl inte vara, vem har kladdat färg utanför de förhandstryckta linjerna i målarboken?) är det lätt att omvandla sina känslor till logiska, eller politiska, argument. Vill man få andra att känna samma typ av oro kan man försöka koppla ihop det man föraktar med ord som skapar magont hos oss alla. Att till exempel nämna pedofili eller barnmisshandel i samma mening som polyamori är en ohederlig strategi, men tyvärr inte ovanlig. 

Utifrån mina erfarenheter som psykolog vet jag att våra barns åsikter, syn på världen och sätt att leva sina liv kan skapa skav i familjeleden. Inte minst när det krockar med värderingar. Men uppgiften som förälder är ändå att respektera deras vuxna val, och så gott det går ösa på med den villkorslösa kärleken. Annars riskerar vi att förlora dem.

Anna Bennich är psykolog, föreläsare och författare.