Var går förskolans gräns?

— Jag har sett att barnen onanerar och då har jag låtit det passera, säger Lena Silvander som är förskollärare på Örnen i Alby söder om Stockholm.

Hon tycker inte att det känns svårt att veta hur hon ska bete sig när det händer. Men det kan finnas andra situationer då barnen behöver hjälp från en vuxen. Som när en pojke nyligen ville dra ner byxorna och visa snoppen för de andra barnen.

– I det fallet misstänkte vi att han hade sett porr och att han visste saker som han inte skulle veta. Då blir det fel. Han närmade sig andra barn som inte var intresserade. De signalerade att det inte var okej, säger hon.

»På vissa förskolor tycker man att barnen inte ska få pussa varandra på munnen. En del anser att gränsen går vid att stoppa in något i snippan.«

I västerbottniska Bygdeå ligger förskolan Fyrklövern där Camilla Mattsson jobbar. Hon har tagit en paus från arbetet med barnen och berättar på telefon från personalrummet att hon själv inte varit med om att barn onanerat synligt, men att kollegorna berättat för henne att de ibland sagt stopp.

– Det var någon som låg på vilan och blev alldeles svettig för att den höll på så mycket. Vilan har man ju för att man behöver vila. Om det blir så jobbigt att de blir svettiga, då kan man säga att nu räcker det, säger hon.

Anna Kosztovics har hört många diskussioner om var gränsen går. Hon är socialpedagog och har genomfört studier om barns sexualitet genom att intervjua förskolepersonal i Malmö.

– På vissa förskolor tycker man att barnen inte ska få pussa varandra på munnen. En del anser att gränsen går vid att stoppa in något i snippan. Mycket oftare än vid att stoppa in något i rumpan. Gränsen kan också gå vid att ta av sig kläderna.

Anna Kosztovics presenterar ett tankeexperiment för att visa hur sexualiteten påverkar i olika situationer. När ett barn slår ett annat barn är det att gå över gränsen och en vuxen måste säga ifrån och förklara. Det händer hela tiden och är därför något personalen hanterar ofta.

Om ett barn drar ned byxorna på ett annat barn och vill se snoppen eller snippan så är det inte självklart att personalen säger ifrån och förklarar på samma sätt eftersom det handlar om kropp och kön, vilket kan skapa en rädsla för att göra fel. Men skulle det vara lika svårt att hantera om man tänkte bort sexualiteten och fokuserade på att ett barn gjorde något mot ett annat barns vilja? Håll experimentet i huvudet.

I personalrumssoffan på förskolan Malmgården i centrala Stockholm fördjupar förskolläraren Agnes Hagman och barnskötaren Helena Malm tankarna om var gränsen går. Agnes Hagman tror att när vuxnas sexualitet blandas ihop med barns sexualitet skapas ett tabu kring det barnen gör. Det kan väcka vuxnas oro för att barnen gör något som är fel och därför måste stoppas.

Nyckeln tror hon är att se på barnens sexualitet som en undersökande lek. Det kräver att de vuxna är lyhörda och kan avgöra om ett barn inte vill, men inte själv kan uttrycka det. Det har Helena Malm varit med om.

– Det handlade om att dra ner byxorna och titta på rumpor. Då var jag verkligen tvungen att läsa av om barnet ville att de andra gjorde så, eller om det var för att de andra sagt det. Jag kunde ana att det inte var riktigt okej. Jag sa åt barnet att dra upp byxorna och att man måste kunna säga stopp.

Det är också viktigt att inte släppa situationen direkt utan att gå tillbaka och fråga dagen efter om det som hänt, fortsätter Helena Malm.

»Jag tror att alla vuxna anser att det är ett större övertramp att göra något mot en kompis som involverar sexualiteten och kroppen. Men då är frågan vad barnen tycker.«

De tycker båda att det finns skillnader mellan att slå någon eller kasta en bil i någons huvud och att dra ned byxorna på någon som inte vill för att titta på snoppen eller snippan – Anna Kosztovics tankeexperiment. Men de resonerar också kring att om de som vuxna förstorar betydelsen av det som rör kroppen och könet, så märker barnen det.

– Jag tror att alla vuxna anser att det är ett större övertramp att göra något mot en kompis som involverar sexualiteten och kroppen än att ta ett tillhygge och kasta. Men då är frågan vad barnen tycker. Och uttrycker jag det som vuxen lär ju sig barnen att det är så, säger Agnes Hagman.

Ett barn som knuffar ett annat barn uppmuntras att klappa eller krama sin kompis istället. Men hur du ska avleda en knuff riktad mot snoppen eller snippan är svårare. Att ta sexualiteten ur sammanhanget är inte helt lätt, även om barnen själva ännu inte förstår de normer och tabun som vuxna präglas av.

– Jag skulle ju inte säga att du får klappa Anna fint på snippan, säger Agnes Hagman.

Förskolan Örnen i Alby där Lena Silvander är förskollärare och Anna Lagerkvist förskolechef är en lång brungul enplansbyggnad. Därinne finns ett rum med växter, ett insektsrum, ett läsrum, ett snickeri, ett ljusrum och ett rum med kameror och projektor där barnen kan använda en webbkamera och själva dyka upp på väggen mitt i en projektion av ett porlande vattenfall. Miljöerna är ambitiösa och kreativa. Och ryktet om dem har spridit sig. Hit kommer studiebesök från Korea, Japan och USA.

Några dagar innan vi ses hade personalen ett möte för att prata om barns sexualitet. Tanken var att fyra pedagoger skulle träffa mig. Men till både Anna Lagerkvists och Lena Silvanders förvåning hoppade en efter en av.

– En del skulle nog aldrig prata om sådana saker trots att de måste det. Enligt läroplanen ska vi svara på frågor, säger Lena Silvander.

Hon ser personlig bakgrund som en förklaring till varför olika individer har lättare eller svårare att prata om barnens sexualitet. I hennes eget fall har det inte varit tabu att prata om sexualitet. För andra är öppenheten inte lika självklar.

»Jag vet inte hur barnets familj väljer att tala om det hemma. Det kan vara laddat.«

Agnes Hagman i centrala Stockholm har inte några problem med att prata med en förälder om barnets onani blivit ett problem och barnet till exempel väljer bort gemensamma aktiviteter för att onanera. Men när barnen frågar om hur bebisar kommer in i magen känner hon inte samma självklarhet.

– Jag vet inte hur barnets familj väljer att tala om det hemma. Det kan vara laddat. I en familj kanske föräldrarna kommit överens om ett sätt, och några om ett helt annat sätt. Då vill inte jag gå in och säga hur jag ser på det pedagogiskt för då kanske jag förstör hur familjen tänkt lägga upp det, säger hon.

Hon berättar om en familj som hon misstänkte inte pratade med sitt barn om sexualitet av religiösa skäl. Det barnet fick svaret att istället fråga sina föräldrar om hur bebisar kommer in i magen.

– Det är jätteintressant för där finns inte några riktlinjer, säger Helena Malm.

Camilla Mattsson i Bygdeå brukar försöka låta barnen själva fundera på hur barn blir till och sedan bolla över till föräldrarna.

– Det har snarare blivit att jag vänder på frågan »hur tror du att bebisar kommer in i magen« och då svarar de att mamman och pappan måste ligga i sängen. Inte hur man verkligen gör. Men jag har inte förklarat i detalj hur det går till. Om man har en bok är det lättare. Då kan barnen se att man stoppar in snoppen i snippan istället för att det blir en bild i deras huvuden.

Att graviditeter kommer till på era olika sätt känner de flesta till. En av förskollärarna jag intervjuar tycker att det känns för abstrakt att förklara med ord som ägg, spermier och donatorer. Orden mamma och pappa kan barnen lättare relatera till – även om barnet inte har en mamma och en pappa som föräldrar. De får stå som symboler för ägg och spermier.

»Några specifika skrivningar om personalens skyldighet att bemöta barns sexualitet finns varken i läroplanen för förskolan eller i skollagen.«

Anna Kosztovics tycker inte att man kan förvänta sig att förskolepersonalen ska kunna svara på barnens frågor om hur barn blir till eftersom de inte får någon utbildning i att göra det. Agnes Hagman bekräftar det. När hon gick förskollärarutbildningen pratades det inte om sexualitet på det sättet.

Några specifika skrivningar om personalens skyldighet att bemöta barns sexualitet finns varken i läroplanen för förskolan eller i skollagen, skriver Magdalena Karlsson på Skolverket i ett mejl. Om sexualitet tas upp i utbildningen kan hon inte svara på, utan hänvisar till lärosätena.

På Stockholms universitet undervisar genusforskaren Christian Eidevald förskollärarstudenter. För några år sedan gjorde han en genomlysning som visade att kursplanerna saknar tydliga skrivningar om sexualitet, men att ämnet ändå togs upp under utbildningen på Stockholms universitet. Dock var det personberoende. om en person slutade att undervisa fanns risken att även utbildningsmomentet om sexualitet föll mellan stolarna.

När det gjordes en översyn av förskollärarutbildningen 2011 bestämde regeringen att sexualitet skulle läggas i fortbildning och kompetensutveckling istället för i utbildningen. Helene Öberg som är utbildningsminister Gustaf Fridolins (MP) statssekreterare skriver till Ottar att sexualitet är ett av flera viktiga områden som omfattas av läroplanens generella formuleringar om välbefinnande och utveckling.

För att kunskapen om barns sexualitet ska bli bättre tycker Helene Öberg att förskolor ska använda diskussionsunderlag i form av kortfilmer om jämställdhet, sexualitet och relationer som Skolverket tagit fram. Hon uppmuntrar även till samarbete med myndigheter och intresseorganisationer.

Om det skulle bli aktuellt att göra en översyn av läroplanen för förskolan igen, ska departementet fundera på om de ska skriva in sexualitet eller fortsätta med generella riktlinjer, enligt Helene Öberg. Men hon lovar absolut ingenting.

»Man behöver inte ha värsta sexualundervisningen, men svara på frågorna barnen ställer.«

På Örnen i Alby ligger boken Hur görs bebisar framme. I boken finns ägg, spermier och livmödrar. Äggen och spermierna dansar tillsammans och berättar för varandra om kroppen de kommer ifrån. Efter en lång väntan kommer en bebis ut. En mamma på förskolan ville inte att hennes dotter skulle få veta något om sådant. Hon ringde och förbjöd förskolan att låta dottern läsa boken. Men att svara på frågor är personalens skyldighet och de har rätt att berätta om sådana saker, menar Lena Silvander.

– Jag känner att det är viktigt att inte ljuga för barnen. Man behöver inte ha värsta sexualundervisningen, men svara på frågorna barnen ställer. Det behöver inte vara mer än så.

Förutom Hur görs bebisar ligger böckerna Snipp och snopp, Lika eller olika och Min familj framme på Örnen.

– Att jag köper in böcker är en indirekt styrning, så att man kan prata om det för att barnen frågar, säger förskolechefen Anna Lagerkvist.

Hon driver ett föräldraråd där föräldrar kan föra fram sina synpunkter.

– En sak som kommer upp är att vi pratar om homosexualitet. En pappa sa att »i mitt land så är det dödsstraff [för homosexualitet], så ni måste förstå att det är väldigt svårt för mig att ni pratar om det«. Men det är vår läroplan så vi måste prata om det. Vi tummar inte på det, säger hon.

Barn och vuxna på förskolorna i Alby, Bygdeå och Stockholm är överens om att världen inte enbart består av mammor och pappor i heterosexuella par. De vuxna berättar om samtal mellan barnen om tjejer som är kära i tjejer och killar som är kära i killar. Ibland har de gått in och bekräftat att, jo, så är det, när något barn verkat tveksamt.

»Snopp säger alla och några i personalen säger snippa. Andra säger vagina, vulva och slida.«

På en av förskolorna går ett barn som har en snopp men själv beskriver sig som flicka. För personalen är det väldigt tydligt, men föräldrarna vill inte acceptera barnets känslor. Personalen har pratat om det och bestämt att på förskolan ska barnet få leva ut det som inte tillåts hemma.

Förskolan Örnen i Alby har inte några bestämda riktlinjer kring vilka ord som ska användas för barnens kön. Snopp säger alla och några i personalen säger snippa. Andra säger vagina, vulva och slida. Barnen däremot kan prata om framstjärt och bakstjärt på flickor. På Fyrklövern och Malmgården säger både barn och personal snopp och snippa om barnens kön.

Ett sätt att skapa en gemensam syn på hur barns sexualitet ska bemötas är att formulera en policy. På förskolorna i skånska Stångby har personalen arbetat fram tre punkter som alla ska följa; Bejaka barns rätt till att utforska sig själva och sin lust, benämna könsorganen med orden snopp och snippa och erbjuda barnen olika sätt att vara människa på, samt arbeta aktivt utifrån ett normkritiskt perspektiv.

På Malmgården finns en genuslathund som tar upp ungefär samma saker. Agnes Hagman och Helena Malm tycker därför inte att en policy för barns sexualitet är nödvändig. Istället för breda riktlinjer vill de ha en diskussion och mer kunskap.

– Kompetensutveckling där man bryter tabun och pratar om att inte skuldbelägga. En bra inspirerande föreläsare som kan prata på ett sätt som är intressant och får oss att vilja jobba mer med det. I personalgruppen pratar vi om genus och om innemiljö, vi skulle kunna prata om barns sexualitet också. För jag tror att det skiljer sig åt mellan pedagoger. Nu pratar du med två pedagoger som vågar lyfta frågan om barn och sexualitet, säger Helena Malm.

För Camilla Mattson i Bygdeå känns det naturligt att vända sig till kollegorna om hon har frågor. Men hon skulle också vilja ha kompetensutveckling kring barns sexualitet.

– Det är stort som jag förstår. Det är inte bara snoppen och snippan och hur barn blir till. Man har läst om sådant men man behöver uppdatera sig. Jag har lite svårt att svara, för jag vet inte exakt vad som ingår i barns sexualitet, säger hon.

Helena Björk är frilansjournalist.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!