»Klimakteriet skildras alltför sällan«

Hur kom du på idén om att skildra klimakteriet i lera?

– En mensvåg svepte genom kultursverige för några år sedan, genom Liv Strömquists bild Isprinsessan och hennes seriealbum Kunskapens frukt till exempel. Då öppnades dörrarna på glänt. Unga människor började prata om, och lyfta frågor om mens.

Att det äntligen blev coolt att ha mens gjorde mig glad. I den vevan började min dotter och hennes vänner prata öppet om sin mens, medan jag själv var på väg att förlora min. De kokade sina menskoppar och laddade ner mensappar i sina mobiler. Jag kände sorg för min egen del, så jag bestämde mig för att göra något vackert till oss som är på väg in i menopausen. Den åldrande kvinnan har låg status. Därför känns det viktigt att ge henne plats, att lyfta ut henne i rummet. Och det är alltid viktigt att prata om tabubelagda ämnen. Dessutom är klimakteriet alltför sällan skildrat i konsten.

Vad har du fått för respons?

– Det är fantastiskt att se hur mycket tankar utställningen väcker. Jag har fått ta del av många berättelser om att åldras, om ofrivillig barnlöshet, om klimakterieproblem, om tomheten när man måste operera bort sin livmoder. Alla kvinnor bär en berättelse om sin kropp och vi mår alla bättre av att låta den ta plats i det offentliga rummet. Särskilt de yngre har varit väldigt positiva och entusiastiska. Den enda negativa responsen jag fått har varit från några äldre kvinnor som tyckte att ämnet var obehagligt och onödigt att prata om.

Vad har du för mål med utställningen?

– Jag hoppas kunna få betraktaren att stanna upp, tänka efter, känna efter och börja prata med andra eller sig själv om varför det fortfarande känns skamfullt att prata om vissa saker. Grundtemat i utställningen handlar om just detta,­ att släppa ut, inte stänga in.

Lotta Silvferbrand, frilansjournalist

Utställningen visas på Eskilstuna konstmuseum till 13 maj.