Vi anses utgöra problemets grund

Vad innebär det att vara en svart eller muslimsk, en icke-vit man i dagens Sverige?
Det är sällan frågan ställs, men vi är många som sitter på svaret.

Fråga exempelvis Carl Uwitonze Nsenga, som efter att ha lagt upp en bostadsannons med sin vita partner utsattes för en rasistisk och sexistisk hatstorm. »Två typer av genpooler som inte ska blandas« uttryckte sig en av de många som svarade.

Eller fråga Mohammad Aluaudt Allah, den syriska flykting som kände sig tvungen att fly Sverige efter att en sommarkväll ha blivit överfallen av fyra män tillhörande en nazistisk Aktivklubb. Carl och Mohammed vet mycket väl vad det betyder att vara en icke-vit man i Sverige år 2026.

»I allt från internationella konflikter till gängkriminalitet till välfärdsfrågor tycks vi alltid vara på tapeten: som terroristen, islamisten, välfärdsfuskaren.«

Att frågan sällan ställs innebär däremot inte att vi inte talas om. Den som följer den politiska debatten noga kan med tiden börja se ett återkommande mönster.

Flera av vår tids stora politiska frågor förenas i vilken grupp som antyds utgöra problemets grund. I allt från internationella konflikter till gängkriminalitet till välfärdsfrågor tycks vi alltid vara på tapeten: som terroristen, islamisten, välfärdsfuskaren.

Ta debatten kring Socialdemokraternas förslag om att bygga fler hyresrätter i villaområden. Enligt Tidöpartierna, som kraftigt har kritiserat förslaget, handlar det i stället om att »tvångsblanda« befolkningen.

Motståndet mot »tvångsblandningen« – ett begrepp som för övrigt har kommit att användas helt okritiskt i media – sätter fingret på vad det innebär att vara en icke-vit man i Sverige. Kritiken har nämligen inte rört sig om bostadsbeståndet, utan ytterst handlat om tryggheten och säkerheten i våra områden. Tryggheten från dem.

Att vara en icke-vit man i Sverige handlar inte bara om att andra talar om dig medan du själv förblir tyst. Det handlar lika mycket om hur andra talar om dig. Som våldsam. Farlig. En ständig hotbild.

Som när Jimmie Åkesson lanserade SD:s valkampanj inför riksdagsvalet 2010 med att muslimer är Europas största hot. Eller 15 år av normalisering senare, när landets statsminister, Ulf Kristersson, påstår att »den pågående våldsvågen i Sverige handlar mycket om invandring«.  

Gestaltningen av svarta, bruna, muslimska eller invandrade män som våldsamma och farliga är inte ny. Under historiens gång har den icke-vita mannen framställts som primitiv, barbarisk och djurisk, utan impulskontroll.

En särskilt skändlig komponent har varit dess sexuella fixering. I hundratals år har vi läst om den icke-vita mannen som en lustfylld och sedeslös best, oförmögen att hämma sina inneboende sexuella begär. Eller som den martiniquiska filosofen och psykiatrikern Frantz Fanon beskrev det: »I förhållande till den svarta mannen förstås allting på det genitala planet«.

Denna sexuella stereotyp har gjort icke-vita män till både sex- och statussymboler, men också till särskilt utsatta för ett rasistiskt och sexistiskt våld. I Women, Race and Class från 1981 skriver den feministiska afroamerikanska aktivisten Angela Davies om hur falska anklagelser om våldtäkt systematiskt började uppstå efter att slaveriets upphörde.

»Kontroversiella förslag om alltifrån stängda gränser till stängsel i villaområden blir plötsligt mycket lättare att sälja innär det läggs upp som en fråga om våra (vita) kvinnors utsatthet för svartmuskiga män.«

Syftet med anklagelserna, enligt Davies, var att rättfärdiga lynchningar av svarta, som utan våldtäktsanklagelsen framstod som alltför extremt för den allmänna befolkningen.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens Sverige. Inte när det på partiledardebatter sägs att våldtäkter är ett importerat problem. Eller när man ser hur framgångsrikt partierna använder den rädsla som piskats upp av mediers frekventa sammankoppling mellan sexualbrott och manligt invandrarskap.

Kontroversiella förslag om alltifrån stängda gränser till stängsel i villaområden blir plötsligt mycket lättare att sälja innär det läggs upp som en fråga om våra (vita) kvinnors utsatthet för svartmuskiga män. Fler barn i fängelser, fler fotbojor, mer övervakning – ingenting är att gå för långt.

Men vad blir då kvar för den icke-vita mannen, när han väl har blivit ett hot? Om Carls fall visar på debattens tidiga resultat, är Mohammed dess slutpunkt. När en grupp pekas ut som våldsam, finns det egentligen bara en sak kvar göra: sätta hårt mot hårt.

Abdi Hassan är jurist och skribent i frågor som rör rasism, och en av de medverkande i den nya antologin Muslimskt liv (Ordfront förlag).