No_more_babies2.jpg

Illustration: Emma Hanquist

No more babies

Plötsligt började bebisarna ploppa upp som micropopcorn i bekantskapskretsen. Tomas Hemstad upptäcker att gränsen inte längre går vid sexuella preferenser – utan mellan barn och barnfri, och önskar sig ett annat sätt att vara vuxen.

Du borde inte umgås med så många heteros, sa han. Jag var runt 20 och tyckte uppmaningen var märklig. Han närmade sig 40, var min partner vid tillfället och hade inget emot att utveckla sitt resonemang. »De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt«. Jag tyckte det var löjligt, tänkte att mina vänner var annorlunda.

Men av någon anledning etsade det sig fast. Och för några år sedan började barnen dimpa ner. Det var som micropopcorn. Först ett, sen ett par till, sen ett efter ett i en rasande takt. Processen väckte delade känslor i mig. Självklart blev jag glad varje gång å deras vägnar. Det lajkades i facebookfeeden med avlägsna vänner, hälsades på hos närmre. Vi sa att vi skulle fortsätta träffas iallafall. Så blev det inte för det mesta. För när ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler. Och som vän kan det vara svårt att förhålla sig till detta.

»Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler.«

Nu några år efter 30 bor jag i Berlin och merparten av mina vänner är varken hetero- eller homosexuella, utan barnlösa. Allt medan jag blir äldre upptäcker jag att den röda tråden inte går vid sexuella preferenser utan mellan föräldrar och icke-föräldrar. Samtidigt blir familj ett allt viktigare begrepp ju äldre man blir, även för oss som inte velat, lyckats eller kunnat skaffa barn. Och jag upplever att vi i våra självvalda familjer hämtar samma näring som mina andra vänner gör från sina barn.

Det finns i det här sammanhanget mycket att säga om populärkulturens bild av föräldrar respektive barnfria, inte minst tv seriernas. Till exempel kan man konstatera att för en välbärgad, nästan alltid vit, övre medelklass så funkar det finfint att bryta lite mot normen. Men även om man välvilligt tolkar detta som att samhället blivit mer tillåtande, landar idealet ändå i samma dröm om kärnfamiljen. Det handlar aldrig om att våga leva annorlunda utan om att vara annorlunda och lyckas passera som normal.

I NBC:s sitcom Up All Night finns en rollfigur som är återkommande i den kulturella bilden av barnlösa i form av Maya Rudolphs Ava. Hon är singelkvinnan dragen till sin spets. Rik som ett troll, fullständigt egocentrerad och helt ansvarslös. Ava glider in vid midnatt till de nyblivna föräldrarna och häller upp ett glas vin och undrar om det inte är dags att dra på fest. Föräldrarna skrockar, låter henne hållas och ger varandra menande blickar. För egentligen är det ju synd om Ava – hon är egoistisk för att hon inte har en bebis som förändrat henne, gjort henne hel, lärt henne att älska på riktigt.

Det är en kulturell stereotyp som återkommer, inte bara i sitcoms och dramaserier, utan även i det offentliga narrativet runt föräldraskap. Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen. I Simpsons säsong 15 har vi avsnittet Marge vs. Singles, Seniors, Childless Couples and Teens, and Gays. Där bildar den återkommande axelvaddade karriärskvinnan Lindsey Naegle en aktionsgrupp bestående av singlar, pensionärer, barnlösa par, homosexuella och tonåringar som lyckas driva igenom lagar om att olydiga barn får elchockas i offentligheten och att skolbussen ignorerar barnen för att ta med pensionärerna på casino.

»När någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet«

Det är lätt så det kan framstå när man försöker argumentera för barnfrias rätt till offentligheten; som att man vill röka crack i lekparken och köra jetski i plaskdammen. Men när någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet, om att vilja bevara integriteten i ett område som kulturellt under en lång tid faktiskt tillhört andra än barnfamiljerna. I det sammanhanget så tror jag inte att det spelar så stor roll hur man ser på föräldraskap, vilka politiska värderingar man har eller om man är homo, bi eller hetero. Det finns reella skillnader mellan föräldrar och icke-föräldrar. De privilegier och det ansvar som man har som förälder ställs mot dem man har som barnfri.

Migrationsströmmen mot Berlin har handlat om många saker, bättre bostadssituation, öppnare kulturklimat och billigare levnadsomkostnader är sådant som brukar nämnas. Men jag tror att Horace Engdahl satte fingret på spiken när han efter sin flytt till Berlin kallade Tyskland »ett Sverige för vuxna«. När jag ser på mina vänner som flyttade hit när de var runt 30 så finns det ett samband med vad som hände med Stockholm före och runt den senaste babyboomen. Kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten. De sista mörka mystiska hålen i staden ersattes av gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar. Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro.

»Antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt.«

För oss som inte skaffade barn, eller planerade att göra det, kändes det som om staden inte längre erbjöd oss något andrum. Som att det rådde en sorts konsensus att antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt. För med barnen kom också den nya synen på livet. Krogen var en ytlig köttmarknad. Rockklubben var ett irriterande fyllehak. Och dansstället var fullt av desperata knarkare. »Jag kan inte fatta nu att det där brukade vara mitt liv«, sa de alla i kör, och för oss som fortfarande levde kvar var det bara att svälja och ta emot och återigen gratulera åt underverket som spydde upp lite äppelmos.

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.

»Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.«

Jag skulle vilja se nya narrativ runt barnlösheten, narrativ som handlar om hur kollektivt det barnlösa livet faktiskt kan vara. Som handlar om det ansvar som vi barnlösa tar för varandra medan föräldrarna i viss mån försvinner. Att vara barnlös är att bli uppringd mitt i natten av en vän som är deprimerad och måste prata. Att vara barnlös är att hjälpa en kompis med hepatit C att städa för att hen själv inte orkar. Att vara barnlös är att följa med en älskare på hens mammas begravning för att hen inte har någon annan att gå med. Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap. Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser.

Jag har aldrig ångrat att jag umgicks, och umgås mycket med heterosexuella, så som jag varnades för då för 10-15 år sedan. Men där i forntiden runt millennieskiftet hade vi faktiskt inte kunnat ana hur många av våra hbt-vänner som skulle skaffa barn. En vän som är singel och bög sa att han nu vid 46-års ålder började beskrivas som »ungkarl«. Det fanns inte ens i bögvokabulären förut. För samtidigt som jag gläds åt alla regnbågsfamiljer så skulle jag vilja hurra lite extra för oss som inte skaffar barn – bögar som strejta. Jag tror nämligen att vi behövs minst lika mycket.

Tomas Hemstad är frilansskribent bosatt i Berlin.

Ur nummer: 

Kommentarer

Jag ställer upp på det mesta i artikeln och tycker den är viktig "trots" att jag själv är en person som vill ha barn. Att outa mig själv som en som vill ha barn har väckt väldigt olika reaktioner, oväntat många negativa. Har fått argument som att jorden är överbefolkad redan och att jag kommer försvinna och försumma mina vänner. JAG är också helt för att kritisera kärnfamiljsnormandet men de reaktionerna jag fått gör mig ledsen och sjukt irriterad. Även om jag skaffade en unge är det klart att jag skulle hjälpa en sjuk vän eller gå på en begravning. Att ett barn tar mycket av ens tid är inte konstigare än att mina studier slukar sjukt mycket av min tid, eller att jag i perioder prioriterar olika vänner före andra, olika omständigheter i livet gör mig mer eller mindre tillgänglig för att umgås, det är inte som att ett barn plötsligt skulle göra mig helt isolerad från mina tidigare sammanhang och få mig att mest av allt vilja göra utflykter till IKEA, dricka kaffe latte och kolla på Let's dance.
Det jag vill ha sagt är att jag tycker att det inte är en motsättning att vilja ha barn och samtidigt vilja krossa kärnfamiljsnormen. Jag ser heller inte ner på folk som inte vill ha barn. Jag har ju ingen erfarenhet än av att vara förälder, men av de hbtq jag känner som fått barn så har de inte försvunnit i nån isolerad kärnfamiljsdröm hittills iallafall.

Jättejättebra och viktig artikel.

Briljant! Det är dags för föräldrar att växa upp och se övriga alternativ som fullvärdiga och vuxna.

Gillar texten. Alltid när man skriver om sånt här har man ett nedtryckt "Men det får man väl inte säga i det här landet"-vibb i halsen. Drönarens försvarstal liksom. Skrev om barnfrihet i höstas och fick över 100 kommentarer från mammor som ångrade sig, pappor som längtade och andra som bara ville dela med sig.
http://www.fredrikwass.se/2012/10/30/tankar-om-barnfrihet/

Jättebra skrivet! Jag blir glad när jag läser. Är morsa själv men delar helt din syn på vuxenhet utan att behöva vara förälder. Det finns så många måsten och oskrivna lagar om hur man ska bli när man blir förälder. Hur man ska känna och tänka. Om man inte direkt känner en himlastormande andäktig glädje över det faktum att man nu är mamma så är det ngt fel. Anser de flesta tyvärr. Och det gör att många många kvinnor går runt och skäms och tror att de är onormala. Men som sagt; bra skrivet. :)

Jag fyller 40 i år. Har ett barn på 2 år. Och jag har bestämt mig. Vi flyttar till Berlin. Alla dessa oskrivna regler i svenskheten som ska hålla oss till ett lätthanterligt kollektiv är så begränsande dö trista. Ingen får egentligen vara olik. Vuxna människor ser döda ut för de har så jävla tråkigt. De tror att livet ska vara så. Våga vägra!!
Tack för jättebra artikel.

Fint skrivet. Men håller också med Hanna. Att få barn har (för mig) som flata inneburit att jag fått enormt mkt kritik för att jag sviker communityt sviker de lesbiska sviker de som inte vill ha barn. Plus då alla homofobin från andra hållet. Svårt det där.

Håller med dig på en rad punkter, men jag tycker det finns en stor skillnad på att studierna tar sjukt mycket tid och att ett barn kan ta det.

Du kan prioritera bort vissa vänner tillfälligt, eller studier, men inte ett barn. (Du kan, men jag tycker det vore omoraliskt).

Jag tycker det är en mycket viktig skillnad. Skaffar du barn ser jag dig ansvarig för det och tycker inte att du bara kan prioritera bort det plötsligt i förmån för något annat, en fest, kompis begravning eller liknande.

Så sant, och så bra sagt. Det där om att ta hand om varandra, då 'barnfamiljen' gullar/är upptagna med sitt... Fast det finns ju alltid undantag...

Mycket intressant text. Jag både håller med och inte. "Antingen skaffar du barn och anpassar dig eller så ligger du jävligt lågt" ja det är ju en himla begränsande inställning för alla, även för dem som skaffar barn. Att skaffa barn betyder INTE automatiskt att en gillar upplysta lattecaféer, gallerior och rustika ljusstakar.

Jag tror att många drömmer om ett liv som det i Berlin där det finns ett bredare utbud, inte bara för barnlösa, utan för alla. Och där samhället är mer integrerat. Tex restauranger, cafeer, kindercafées, klubbar, gallerier, parker, torg, bostadsområden som besöks och bebos av många, inte bara EN grupp t.ex välbärgade barnfamiljer ELLER välbärgade barnlösa ELLER invandrare. Utan att Berlin är en stad för alla, en riktig storstad som är integrerad på ett helt annat sätt än Stockholm. Blandat = bra. Det handlar inte om barn eller inte.

Jag håller med om att det är viktigt att acceptera olika sorters vuxenhet. Och det är trist att det finns klyschiga mediala föreställningar om "crazy" singelpersoner som dricker vin hela natten och lever rövare. Men det finns otroligt klyschiga föreställningar om personer som har barn också. T.ex att man bara pratar bajsblöjor och egentligen längtar ihjäl sig efter en rejäl fyllekväll. Ja, så kan det ju vara. Alla klyschor stämmer ibland. Men inte alltid. Alla människor är mer mångbottnade än så. Föräldrar kan också vara riktiga vänner som pratar med en ledsen vän på natten. Barnlösa kan också bygga upp murar runt sig, och exkludera. Min åsikt är att blandat är bäst, och att snäva strukturer är begränsande för ALLA.

Sidor

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och aktuell bok för endast 160 kr.

Ottar i Qiozk